Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Försök bevisa det, sade jag därför och skrattade.
Nu hötte han med näven mot mig. När jag stängde dörren
hörde jag honom tala till mig om ömsesidighet och solidarisk
begravning. Sedan återgick jag till Jubelvår. Han hade dock irriten
rat mig så jag gjorde honom till Ridén och lät honom dö och bli
borta.
Några år senare, det var på senhösten 1957, funderade jag på
livförsäkring. Vi skulle bila till Afghanistan. Jag var naiv, trodde
att det var farligt. Alltså kunde det vara bra med
livförsäkring. Om jag dog skulle Gun få pengarna och om Gun dog skulle
jag få pengarna och om vi båda dog skulle barnen få pengarna.
Jag tyckte det lät bra med livförsäkring.
Men jag hann inte mer än nämna ordet livförsäkring förrän
mina barns mödrar blev som förbytta. De började omedelbart
planlägga livet sitt efter döden min.
— Jag var först, jag skall ha mest!
— Mig älskade han, jag skall ha min rätt!
Då tog jag pengarna som skulle gått till livförsäkringen och
gick ner på krogen och beställde in pyttipanna med rödbetor och
två vita och en brun till kaffet. Då blev det lugnt och därefter
har jag hållit mitt liv oförsäkrat och i respekt.
Gun däremot, hon försäkrade. Inte sig själv, men sina ägodelar.
— Man kan förlora dem, sade hon.
— Då finns säkert någon finstilt bestämmelse, sade jag. Inte
släpper försäkringsdirektörerna från sig pengar så lätt inte. Om
de gjorde det skulle de inte kunna bygga så fina hus och ha det
så bra själva. Marmor kostar pengar!
Men Gun trodde mig inte. Hon försäkrade. Sedan gick det som
det gick. På hösten 1963 skulle Gun och jag delta i ett
TV-pro-gram med Cecilia och Sven Lindqvist. I TV:s sminkloge blev
Guns ringar stulna. Gun hade tagit av dem när hon skulle sminka
sig.
Naturligtvis gällde inte försäkringen. Den gällde inte för ringar
som stals i TV:s sminkloger. Det fanns en speciell liten finstilt
paragraf som täckte detta. Ty det var bevakat område. Och man
sade:
— Det stjäls ju alltid så mycket därinne. Det vet ju alla
människor.
Men bilen höll vi försäkrad. Nu i våras krossades bakrutan. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
