Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Göteborg fanns förut en fiffig tidningsfifflare. Det var den
liberale Harry Hjörne på Göteborgsposten. Han var som Dagens
Nyheter AB — fast lite värre; så som det ofta blir i Göteborg.
Runt honom dog de andra tidningarna som flugor. Han var
nämligen en småfolkets vän och höll därför annonspriser och
abonnemangspriser så låga att de andra tidningarna konkurrerade ihjäl
sig. Sedan grät han lite i sin spalt över liken. Små ord om
liberalism och tankens frihet och stilla sorg över rösten som tystnat.
Göteborgsposten lönade sig.
I Sverige höll tidningarna på detta Hjörnes sätt på att dö ut.
Det skulle till slut bara bli Dagens Nyheter och Göteborgsposten
och Expressen kvar. Och det var ju inte bra. Var skulle
högerdirektörer och höga byråkrater publicera sig när Svenska
Dagbladet dog? Och hur skulle det gå för redarna när Handelstidningen
försvann? Och vem skulle trycka regeringsvänliga ledare när
A-pressen stöp?
Så föddes tidningsstöd och tidskriftsstöd. De tidningar som inte
fick vara med om att skinna konsumenterna genom
annonsmarknaden skulle i stället få skinna skattebetalarna över presstödet.
För att få tyst på Centerpartiet i frågan förklarades att
veckotidningar var dagstidningar om de tillhörde Centern. För att få tyst
på VPK förklarades att också Ny Dag var dagstidning. Och så
delades broderligt. Svenska Dagbladet fick åtta miljoner och
Handelstidningen sex miljoner och Ny Dag tvåhundratusen.
Det demokratiska i denna reform underströks av att
Kommentar fick tjugofemtusen och att politikerna enade sig om att röster
skola icke tystna. I pressen grälades naturligtvis om hur de olika
subsidierna skulle fördelas. Men alla var eniga om att förlusterna
skulle täckas med subsidier från annonsmarknad eller
skattemedel. Utanför subsidiestaketet stod bara Oredsson i Nordiska
Rikspartiet och Baude i KFML(R) och var upprörda över att de inte
fått vara med att dela på pengarna; de hade ju bara begärt
några tusen var och det är inte utan att jag håller med dem. De
bad ju inte om 8 000 000 som Svenska Dagbladet. De var billiga;
de nöjde sig med några tusenlappar.
Kretsen kring Palme har därefter låtit meddela att den anser
att också regeringen borde ha en veckotidning. Det låter ju som
en rimlig förhoppning. Kretsen har redan gjort provnummer och
kalkyl:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
