Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har all aktning för enthusiasm, värme, förargelse, vrede emot
otäcka och infama saker. Men så fort det är frågan om att man
sitter för att raisonnera, öfverlägga, utreda — så måste det dä
för tillfället vara skäl och grundade tankar, men ingenting
annat, som skola komma till tals, emedan det under annat villkor
omöjligen kan blifva ett förnuftigt och till resultat ledande
rai-sonnement utaf... Hvad mig beträffar, blir jag, så fort hetta
yppar sig i ett samtal, af naturen genast kall, sluten, tyst som
en fisk: med undantag kanske af någon enda gång, då jag
blifvit smittad och förgått mig med utbrott å min sida: men hvilka
jag tror, noga räknadt, skall vara ganska sällsynt. Merendels
känner jag mig vid diskurser, där hettan blossar upp hos den
jag talar med, obeskrifvligen dyster och ledsen, ser i golfvet,
säger intet eller litet; afbryter, så fort det står till, alltsammans
och söker komma in på alldagligheter... Ser man saken lugnt,
så förekommer detta mitt uppförande både billigt och
förnuftigt. Men en motsamtalare, som för tillfället sjelf blifvit het,
ser naturligtvis saken icke lugnt... En tyst, kall slutenhet hos
en person midt ibland andras stormande gny, ger en ganska
förhatlig, åtminstone demonisk bild: kan man förklara saken
som dumhet eller svarslöshet hos personen, så är det bäst; men
är detta ej troligt, så uttyder man hans tystnad som inbiten,
ilsken envishet, eller såsom list, falskhet och bakslughet...”
Ingenting av vad jag läst av Almqvist och i dokumenten kring
honom motsäger denna skildring av Almqvists tragedi som den
vuxnes och förnuftiges tragiska situation i ett sällskap som envist och
ihärdigt uppfattar raisonnementet som ett hot.
Ännu år 1972 beskriver en litteraturhistoriker som Hans
Lindström Almqvist så att det låter som om han vill exemplifiera
Almqvists påstående om mot-samtalares troliga reaktioner:
”Bakom Almqvists förändring ligger flera orsaker. Personliga
besvikelser och psykiska depressioner aktualiserade hans gamla
förföljelseidéer och kom åter hans hat mot det bestående
samhället att växa ...
... Den moraliska och ekonomiska sönderfallsprocessen
fullbordades 1851, då Almqvist måste rymma från landet.”
(”Allmän och svensk litteraturhistoria”, del 2, s. 223 och 225—26.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
