Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det finns dock en annan tradition i svensk litteraturhistoria, en
som inte tolkar Almqvists tänkande som en följd av syfilis eller
äktenskapsbesvär eller förföljelseföreställningar utan som tolkar
Almqvists tänkande som ett intellektuellt arbete; ett som också
bygger på andra tänkares intellektuella arbete. Johan Mortensen
uttryckte detta på ett föredömligt sätt i ”Från Aftonbladet till
Röda Rummet”:
”För att fullt förstå innebörden och betydelsen av detta för sin
tid ytterst intressanta och revolutionära arbete (’Det går an*
J.M.) är det nödvändigt att undersöka, på hvilka vägar
Almqvist nått fram till sin teori. I korthet låter denna fråga besvara
sig därmed att det dels berodde på litterär inverkan, dels på
grund av hans egen livserfarenhet... Men Almqvists teori är
icke en isolerad företeelse. Den utgör blott en speciell punkt i
en lång idéutveckling, och i samtidens litteratur finnas
bestämda förebilder till åtskilliga af hans egna tankar. För att
finna hans åsikters plats i kedjan måste vi gå tillbaka i tiden
till rörelsens början.” (S. 146—47.)
Här bränns det! Och här förklaras den märkliga oro och de
konstiga eruptioner som anständiga svenska litteraturforskare drabbas
av när de närmar sig Almqvist. Från hans arbeten utgår en
förnuftets söta lockelse. Han raisonnerar. Och han är någonting som
till varje pris måste förnekas. För att åter citera Mortensen som
var en klok karl:
”Redan från början af sin bana stående midt i den
revolutionära strömfåra, hvilken sedan ett hundratal år brusar fram
genom de europeiska samhällena, än kraftigt bortsköljande, än
långsamt undergräfvande de sista resterna af det gamla
feodalsamhället, bröt han sig fram till ett åskådningssätt helt olikt
samtidens. Hans sista berättelse under trettiotalet betecknar
realismens genombrott i prosadikten. Å ena sidan utgör han en
omedelbar fortsättning af Thorild och hans för tidigt afbrutna
verksamhet, å den andra förebådar han åttiotalets
revolutionära diktning.” (S. 163.)
Man kan fråga sig varför det skulle vara så oroande och så
ång-estladdat för svenska litteraturhistoriker i gemen att ansluta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
