Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den Janne som skrev detta var konung Oskar I:s adjutant,
sekreteraren vid Krigsvetenskapsakademien med mera, med mera
J. A. Hazelius. Han hade också i sitt brev givit en mycket klar
redogörelse för vad Almqvists verkliga brott enligt hans uppfattning
var:
”Vad slutligen medlen angår att befordra idéerna, har du
många gånger muntligen sagt och i tryck icke otydligt låtit
förstå, att du anser det nya icke kunna framgå på annat sätt än att
injaga fruktan hos motståndarne, vilka icke förr giva med sig,
och att man i följd därav bör uti de nya frågorna i politik, i
undervisning, i religion tala till massorna för att hos dem bilda en
så kompakt opinion, att denna skrämmer de konservativa att
giva med sig. Men häruti kan jag icke annat än se en ond
demons finger, och det är just den huvudfråga, varuti jag skiljer
mig från publicisterna, vilkas idé detta är, och vilket jag tror är
den huvudidé, genom vilken du dig med dem förenat. Även
jag vill det nyas framgång och har ingenting emot, att alla slags
nyheter försöker göra sig hörda. Jag fruktar varken monarkin
med republikanska institutioner, eller republiken själv; må
gärna radikalism och antikristianism predikas, må äganderätten
ifrågasättas — jag fruktar icke att se det kommande tidevarvet
i synen och inkasta blicken ett par århundraden eller kanske
mindre uti framtiden. Det är icke åsikter, som skiljer mig från
publicisterna: utan det är detta sätt att genom hotets, hånets
och hatets skrivsätt verka på massorna för att uti dem få
medhåll, det är detta som är mig vidrigt, och mera, i samma mån
den författare är utmärkt, som därtill nedlåter sig.”
Detta är ett utmärkt brev. Det är arketypiskt. Det innehåller
alla gängse argument. Att det är formen — och icke innehållet
— som är stötande i radikalismen. Att den kunglige adjuntanten
”egentligen” är radikal. Att brevmottagaren icke iakttagit
spelreglerna. Vad som är särskilt utmärkt i detta brev är att det så
tydligt framhåller att det brottsliga inte består i att ”predika”
radikalism utan att brottet består i att göra det på ett för ”massorna”
begripligt sätt.
Almqvist — som då var fri skriftställare på vänsterkanten (han
skulle inte bli anställd på Aftonbladet förrän ett par år senare)
— svarade stilenligt och lite romantiskt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
