Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var inte mer rättvis, var inte mer helig.. . Kamrater,
landsmän! det finns något som är större än att krossa andras frihet
— det är att kämpa för er egen frihet” (4-7-1857).
I artikel efter artikel fortsatte Ernest Jones sitt arbete; men det
indiska folkets nederlag blev också den engelska arbetarklassens
nederlag. Dess stora organisationer förföll till klassamarbete och
blev hjälpredor åt imperialismen.
Den engelska arbetarklassens öde, dess ständiga oförmåga att
resa sig, dess politiska impotens årtionde efter årtionde, dess
misär ett helt sekel igenom och långt in på ett nytt sekel kan inte
skiljas från den brittiska arbetarklassens oförmåga till
internationell solidaritet. Det gick som Ernest Jones och Karl Marx sagt.
Att inte kämpa för Irlands och Indiens verkliga frihet blev att
hålla sig själva i bojor. Den som inte tror mig kan resa till
England och ser hur de engelska arbetarna nu lever. Det blev inte
den brittiska arbetarklassen som tjänade på kolonialism och
imperialism. Men herrarna köpte över deras ledare. Och det
engelska folket sitter fortfarande i träcken. Det kan också svenska
arbetare ha anledning att tänka på.
Ett annat exempel som är lärorikt är det italienska. Då stod
Italien inför sin nationella ening. Men hur? Ledd av vilka? Det
fanns två riktningar: de ”moderata”, de representerade
aristokraterna och storbourgeoisin — och demokraterna, Mazzinis folk.
Demokraterna var republikaner. De stödde sig på städernas
småbourgeoisi, hantverkare och småhandlare. De var
revolutionära. Deras mål den demokratiska republiken. Moderaterna var
rädda för varje folklig rörelse, de stödde sig på kungahus,
främmande makter och stående härar. Men båda talade om befrielse
och nationell ening.
Alltså skriver moderaternas Joseph Massari i Rivista
Contem-poranea i juli 1857:
”Alltför många människor förlorar synen på raser och geografi
och inbillar sig att den indiska revolten är ett försök till
självständighet och ett tecken på en längtan att bilda en indisk
nation. Men de som kan tänka och inser det verkliga förhållandet
faller inte i en så grov fälla. Sepoyupproret är enbart ett
militärt myteri underblåst av braminernas religiösa fanatism, någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
