Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Russky Vestnik uttryckte detta med föredömlig klarhet:
”Vi hyser ingen sympati för Englands utrikespolitik; vi har
konflikter med henne (kom ihåg att detta skrivs strax efter
Krim-kriget, J.M.). Men vi kommer alltid att ha storsintheten och
samvetsgrannheten att erkänna våra uppgifters
samstämmighet. Både England och Ryssland är kallade att sprida det
europeiska livets ljus i det stagnerade Asiens moraliska mörker. I
detta är vi allierade; i detta står vi solidariska.”
De revolutionära ryska demokraterna däremot tog inte bara parti
för den indiska självständigheten och mot de brittiska
ockupanterna; de gjorde det på grundval av en politisk och social analys.
I Sovremennik skrev Dobroljubov. Han hävdade att revolten
var historiskt nödvändig, han hånade talet om britternas
civilisa-toriska uppgift i Indien: ”Englands slutliga mål är statlig och
privat profit och inte civilisation.”
Detta kan ju sägas vara klara linjer. Här indier i revolt, där
brittiska ockupanter; alltså här Dobroljubov och där Russky
Vestnik. Polisprefekten i Paris samlar in pengar till de stackars offren
— britterna. Marx skriver att britterna måste inse att detta inte
är ett militärmyteri utan en verkligt nationell revolt.
Så långt... Dobroljubov och Tjernyjevskij (de revolutionära
demokraterna) och Marx (socialist) är klart på ena sidan, lika
klart som polisprefekten i Paris är på andra. En ”sanning” om
Indien 1857 som kunde accepteras av både Marx och
polisprefekten fanns inte och kunde inte finnas. De som polisprefekten
ansåg offer kunde Marx inte se annat än som bödlar.
Viktigt för oss som lever nu är dock att se var gränserna flöt;
var linjerna inte var så klara och entydiga. Den synen kan hjälpa
oss se denna vår egen tid.
I England gick den kämpande chartismen mot sitt slutgiltiga
nederlag. Utsliten, trött och förtvivlad förde Ernest Jones sin
sista stora kamp.
”Ni Englands arbetare kommer att uppmanas att blöda och
betala för att upprätthålla en av de mest orättfärdiga
usurpatio-ner som någonsin svärtat mänsklighetens hävder. Engelsmän!
Nu kämpar hinduerna för allt det som är människan heligast.
Polackernas sak, ungrarnas sak, italienarnas sak, irländarnas sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
