Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”1 det ögonblicket skakades jag av samma vilda lidelser som
angloindierna måste ha känt under upproret (i originalet
’mu-tiny5), som vita män omgivna av en rebellisk färgad befolkning
måste känna. Här lärde jag mig inse att driften att skydda den
egna familjen mot att misshandlas av folk av främmande ras
förmodligen är den vildaste och mest lidelsefulla känsla
människan över huvud taget är i stånd till (sid. 210).”
Om jag tidigare haft någon större respekt för Russell som
tänkare så hade detta stycke fått mig att tappa den. Nu hade jag
inte det. Finner stycket fascinerande och typiskt.
Hur i helvete kunde Russell få in ras i det hela?
Pressfotografer, svenska, japanska, amerikanska kan alla vara besvärliga. Var
särskilt besvärliga på den tiden då de brände magnesiumpulver.
Men magnesiumpulvret var ju inte snedögt! Den russellska
insikten var bara vanlig brittisk överklassrasism.
Men observera att han talar om ”myteriet”. Det är avslöjande
på ett annat sätt. Han utgår här från en myt som de brittiska
politikerna, historikerna och författarna medvetet spred bland sitt
eget folk; till slut trodde propagandisterna på vad de sade.
Bilden av den ensamma engelska familjen i ett hav av
upproriska indier kan ju bytas; den ensamma SS-familjen i ett hav av
upproriska koncentrationslägerfångar april 1945. Då känner vi
ingen förståelse för SS-mannens djupa raskänslor. Eller hur?
Att man kan läsa Russell utan att bli mer upprörd än läsarna
tydligen blivit men att de inte kan läsa om hur en stackars
SS-familj (Ilse Koch och lampskärmar) hotas av ruskiga
koncentra-tionslägersfångar beror inte på att situationen är annorlunda utan
på att de brittiska imperialisterna segrade i Indien 1857—59
men att de tyska fascisterna förlorade i Europa 1945. Det är allt.
Om de tyska fascisterna segrat så hade en kommande tysk
Riissler, känd filosof, kunnat tala om den välkända skräck för
undermänniskorna som kunde bemäktiga sig de ensamma
SS-män-nen i sina fästen vid de östra gränsmarkerna.
Jag har alltid varit mycket misstänksam mot alltför ingående
skildringar av grymheter. Man nämner dem, man gör det så
opersonligt som möjligt. Det behövs. Men om man börjar i detalj
beskriva hur människor plågas, misshandlas och torteras, då
känner jag en stark olust. Det är inte feghet. Det är inte ovilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
