Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanföreställning - Den nödvändiga förödmjukelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vänstern som hade argumenten och logiken; men det var Hitler
som hade greppet om vanföreställningarna. Så kunde han ta
nästan hela vänsterns folk (arbetare, manschettproletärer,
hantverkare, intellektuella, bönder och småhandlare) och med usla
argument föra dem ut i krig och elände till trusternas allt högre
profit. Märk att Hitler också tog arbetarklassen!
Alltså måste vi se vilken som är vanföreställningarnas verkliga
styrka; den som tillsynes gör dem osårbara inför argument och
där gripa in. Det kräver att vi måste använda konsten och de
konstnärliga uttrycksmedlen (form, färg, rytm, struktur,
syftningar, associationer) så medvetet att vi går djupt nog in för att
göra det möjligt att med fakta och argument och bevis sedan
vrida strukturen rätt och ge ett perspektiv som gör det medvetna
handlandet meningsfullt och funktionellt.
Det är en grundläggande uppgift för en folkets kultur!
FiB/K nr 9 1974
Den nödvändiga förödmjukelsen
När jag kommer hem till Sverige ligger ett helt bord fullt med
klipp och väntar på mig. De rör ”Den onödiga samtiden”. Det är
en intressant kritik som gör det möjligt för mig att föra
resonemanget vidare ty endast ett fåtal kritiker resonerar. En del av
dem väljer att uppträda oresonligt; stampa i golvet, bränna
böcker i värmepannan, gripas av kväljningar eller misstänka mig för
att snart fylla femtio (vilket ju därtill är sant). Denna deras
oresonlighet bidrar till att göra samtiden tydligare.
En rätt stor grupp kritiker upprepar i olika tonarter en allmän
beskyllning för obegriplighet eller krånglighet och skriver som om
det vore skamligt att läsa böcker. Flera av dem behandlar
personligheter som Augustin Thierry eller Wittfogel eller de
Bou-lainvilliers som om de vore betydelselösa, okända och inte hade
bidragit till att forma deras egna föreställningar. De kan skriva
om elvahundratalet som ett okänt århundrade eller som om
debattens struktur var tillfällig. Den kritiken är värd ett eget
kapitel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
