Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nödvändiga förödmjukelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I stort har dessa kritiker dock stött sig på — eller rättare sagt,
lutat sig mot — Olof Lagercrantz. De mest förvånansvärda
personer har hyllat Olof Lagercrantz för att han kommit med ett ord i
rättan tid. Det tycker jag är lite orättvist. Ty om kärnproblemet
för Olof Lagercrantz blott hade varit mitt sätt att citera eller
Lars Gustafssons Monteverdiintresse då hade det ju varit mycket
lätt att visa att han hade siktat fel. Då skulle jag nöjt mig med
att ta fasta på de många obegripliga artiklar han låtit publicera
och läsa hans recensioner mot originaltexterna och visat på alla
de löpmaskor som börjar rinna när man drar hårt i hans texter.
Det kan göras men det för inte framåt ty såvitt jag ser är
kärnfrågan för Olof Lagercrantz en betydligt viktigare intellektuell
och — märk väl! — moralisk fråga.
Den overkliga verkligheten
Olof Lagercrantz talar i sin artikel om historien som ett ”steg för
steg i blod och svett och tårar”. Det kan jag hålla med om. Det
senaste seklets europeiska historia (och i Europa innefattar jag
också Förenta Staterna) har varit ett steg för steg av tilltagande
vidrighet. Det ligger en stank av as över hela vår samtid. Det har
också varit ett steg för steg bakåt från civilisation till barbari. De
tyska förintelselägren var — ordrätt — otänkbara för en
intellektuell europé år 1830. Ännu strax före första världskriget talade
sådana som den store ryske historikern Barthold om Timur Lenks
massmord som ”ofattbara”. Jag är övertygad om att Olof
Lagercrantz och jag är överens om synen på Hiroshima och Förenta
Staternas krig mot Vietnam och den stora svält som bara tilltar och
tilltar. Överens inte om synen på imperialismen utan om synen
på dess offer.
Men samtidigt tar han ju ställning för denna ”samtid som jag
uppfattar som både nödvändig och verklig”. Då blir den
personliga konflikten för honom helt olösbar. Ty genom att se
verkligheten som nödvändig men samtidigt iaktta verkligheten kring sig
sprängs han sönder av teodicéproblemet vare sig han tror på
någon gud eller inte. Detta går också att påvisa i hans lyrik. I och
för sig skulle jag anse en sådan genomgång viktigare än en som
enbart sysslade med vilka löpmaskor som kan finnas i hans
essayer.
Då detta problem står oss här och nu mycket nära förträngs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
