Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Att ta ställning till det förflutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det låter bättre. Samarbete, visst; ömsesidig hjälp och inte
täv-lingsanda. Men framförallt förmåga att simma mot strömmen. Att
inte vara följsam, eftergiven, låta sig övertalas eller hålla sig tyst
alldeles oavsett vilka auktoriteter som kräver det eller vilken
släktskap, vänskap eller kärlek som står på spel.
Och visst skulle finnas värderingar i kulturfrågor. Såväl
Shakespeare som Mandrake måste kritiskt erövras och övertas. Ett
okritiskt anammande blir skadligt vare sig det gäller Shakespeare
eller Mandrake. Men den som menar att Shakespeare eller
Mandrake kommer på ett ut och att det är lika demokratiskt
värdefullt med Mandrake som med Shakespeare, den har en
skadad och snedvriden smak. En smak som dock i vårt nuvarande
samhälle har till uppgift att hålla underklassen nere; nöjd med
Mandrake och nöjd med en tjänstetillvaro i självstyrande
grupper.
I ett sådant socialistiskt samhälle skulle — menar jag — alla
medborgare ha det verkliga och fria liv som i det nuvarande
samhället bara kan levas av ett ytterligt litet fåtal, konstnärer,
vetenskapsmän och liknande. Ett liv utan roller.
Skälet till att jag talat så länge om denna socialistiska värld av
fria människor är ju inte bara att jag vill berätta om hur jag ser
på skolfrågor utan framförallt för att ni skall känna igen denna
värld. Det jag sagt kan inte vara er främmande.
Jag menar att detta är en rimlig samhällsmodell för det
samhälle som värker sig fram genom klassernas långa och blodiga
kamp. Men det är ju inte jag här och nu som spånat och kommit
med privata funderingar. Jag har bara anslutit mig till en
föreställning om det möjliga fria mänskliga livet som utformats under
debatter och diskussioner från antikens slavstater över
feodalis-mens sammanbrott och genom adertonhundratalets segrande
kapitalism. Orden och idéerna kan återföras till längesedan döda
filosofer och skribenter.
Det är ju inte konstigt. Vi hittar ju inte på de ord vi tänker
med och själva konstruerar vi inte på nytt de mönster vi
begagnar för att se och begripa vår tillvaro. Generationer av döda
tänker i oss.
Den fria människans liv är en idealisering av tillvaron från före
klassamhället. I den sociala verkligheten förvreds detta ideal
alltid av arbetsdelningens verklighet. Den nödvändiga samhälleliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
