Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till frågan om ”realismens triumf”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbeta med konstnärliga och litterära frågor under sina långa
ar-betsdecennier och det är fullkomligt oförlåtligt och helt
stridande mot Marx och Engels eget sätt att arbeta att av deras
”spridda, tillfälliga anmärkningar om litteratur och konst”
skapa — så som skedde kring 1932:
”ett strängt sammanhängande system”.
Det vore däremot ett stort arbetsfält för intresserade
litteraturforskare att undersöka förhållandet mellan Engels och Vallés
(Engels avskydde Vallés men också denna avsky borde
analyseras) ; att utreda hur Marx och Engels spridda, tillfälliga
anmärkningar om konst och litteratur förhåller sig till den då pågående
debatten; de hade lärt av Balzac — men vilken intellektuell roll
spelade Balzac för Marx och Engels i deras eget intellektuella
arbete; finns det något som är specifikt i deras syn på Balzac?
I den marxistiska litteraturdebatten vid sekelskiftet framstod
Balzac dock icke som en splittrad och kluven gestalt. I Neue Zeit
år 1892 framhåller Paul Lafargue betydelsen av Balzacs politiska
tankar och diskuterar olikheten mellan nödvändigheten hos Zola
(en biologisk nödvändighet) och nödvändigheten hos Balzac (en
social nödvändighet) och klarlägger den historiska och
klassmässiga olikheten mellan Lombroso (Zola) och Geoffroy de St.
Hi-laire (Balzac) på ett grundläggande sätt. Paul Lafargue visar på
olikheten mellan Balzacs och Zolas arbetsmetoder och därmed
deras sätt att förhålla sig inför verkligheten och upprättar också
Balzacs samband med Smollet och Fielding och Cervantes och
därigenom framträder Zolas och naturalismens verkliga isolering.
Den mest officiella av de professorliga franska
litteraturhistorikerna var Lanson. Än i våra dagar har hans franska litteraturens
historia varit tongivande. År 1897 angrep Plechanov honom för
vad han skrivit om Balzac. Plechanov visar att Lanson är
oförmögen att läsa Balzac och han diskuterar skillnaden mellan Hugos
abstrakta och Balzacs realistiska skildringar.
Men Plechanov för diskussionen vidare. Han pekar på en
allvarligare oförmåga än blott den professorliga oförmågan att läsa
litteratur; den samhälleliga oförmåga som inom några år skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
