Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I vems tjänst litteraturen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom i en enhetlig svensk litteratur? Han är en författare av
det slag som SAF och AMS och ämbetsmän och affärsmän och
deras litteraturkritiker vill ha.
Låt dem ha honom! Vi har våra författare!
Arbetarförfattarna till exempel
Vi tar ofta våra arbetarförfattare som något självklart. De finns.
De har funnits. Det går inte att tänka sig svenska språket utan
Martin Koch, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ivar Lo-Johansson,
Jan Fridegård, Moa Martinson, Folke Fridell, Gunnar Adolfsson
och alla de många.
Också i Frankrike tar man arbetarförfattarna som något
självklart; en kuriös handfull i den franska littteraturen. De spelar
ringa eller ingen roll för det franska språket. Det är ur denna
franska självklarhet som många teorier växer upp vilka sedan
även i svenska universitet återspeglas till akademiska debatter
om (omöjligheten av) en folkets kultur.
Frågan blir plötsligt helt konkret ty på en och samma dag
kommer posten med Le Monde för 13 december med den stora
debatten: ”La littérature prolétarienne en question” och det första
exemplaret av Förr och Nus provnummer med det ordentliga
blocket om arbetarförfattare. Ola Holmgren ”Storstrejken gjorde
dem till författare” om de svenska arbetarförfattarna och F. N.
Andersson ”Franskan är för svår att skriva!” om orsakerna till att
ingen arbetarlitteratur av betydelse uppkommit i Frankrike.
Artiklarna i Le Monde är intressanta; men de saknar
perspektiv. Författarna lever i illusionen att den franska situationen är
tidstypisk när den bara är specifikt fransk. Det blir i Förr och Nu
som frågan tas upp på ett sådant sätt att vi kan diskutera
medvetet och meningsfullt.
Litteraturen är inte neutral. P. O. Sundman står inte ovan
stridsvimlet när han fungerar som angivare. Men för att kunna
bygga vidare på vår egen tradition måste vi känna den; nå insikt
om dess speciella karaktär. Det är nämligen riktigt som Ola
Holmgren skriver att:
”Studentexamen blir återigen gemensamt mandarinstreck för
godkända författare oavsett klasstillhörighet.”
och vi vet att följderna av detta blir den som i Frankrike; en lit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
