Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogen — dungen — träden. Svensk proletärlitteratur och fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att den svenska litteraturen består av Bertil Malmberg, Sten
Selander, Sigfrid Siwertz, Gunnar Mascoll Silfverstolpe och Bo
Bal-derson. Men då har de inte kommit ens i närheten av den svenska
litteraturens huvudfåra.
Det väsentliga — och det som Svenstedt inte tycks se — är att
den svenska litteraturen och det svenska litterära språket under
avgörande decennier i detta århundrade formats av
proletärförfattare. Att den svenska och den franska litteraturen på ett
avgörande sätt skiljer sig i detta.
Om vi i arbetet för en folkets kultur inte ser vårt eget folks
specifika tradition utan antingen inte alls ser den (och tror att den
är som den franska eller tyska eller engelska) eller tror att den
är självklar och allmängiltig (och att alltså vår erfarenhet också
utan vidare gäller i Paris eller Berlin eller London) då förmår vi
varken formulera konkreta arbetsuppgifter för oss här och nu
eller diskutera litteraturens och kulturens och klasskampens
problem i allmänhet. Då förlorar vi vårt stora arv.
Det är därför det är så viktigt att uppmärksamma vad Ola
Holmgren skrev i Förr och Nu:
”Studentexamen blir återigen gemensamt mandarinstreck för
godkända författare oavsett klasstillhörighet.”
Vi måste på ett medvetet sätt ta upp vår egen tradition för att
denna skolutveckling inte skall föra oss ut i ett franskt tillstånd.
Men Carl Henrik Svenstedt hade inte bara fel i det allmänna»
han hade fel också i det särskilda. Michel Ragon är ju inte
okänd. Han är en sympatisk fransk arbetarintellektuell av vad vi
närmast skulle kalla Studiekamrats-natur. I Le Monde av
13-12-74 hänvisar Paul Morelle till Proudhon när han skriver om den
litteratur för vilken Michel Ragon gör sig till tolk. Det är riktigt. I
sitt förord till Michel Ragons ”Histoire de la littérature ouvriére”
(Paris 1953) framhävde också professor Dolléans Michel Ragons
band till traditionen från Jules Michelet. Michel Ragon
representerar ett traditionellt inslag i den franska arbetarklassen; en
radikal och romantiserande arbetarfolklighet med rötter i
gesällvandringarnas debatter och de första självständiga franska
arbetartidningarna på adertonhundrafyrtiotalet. Till en del förklarar
detta också denna litteraturs relativa isolering i Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
