Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jules Vallés
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I allt han skriver finns det stora sköna hat som vi i Sverige
annars möter hos Strindberg. Språket lever och gnistrar och han ger
inte upp. Han hatar den härskande klassen ända in i sin
ryggmärg. Han kan också förmedla detta befriande hat i sina ord.
Vallés var — som Marsel Cachin sade — en man av hjärta och
detta hjärta bultar tätt mot läsaren i texterna.
Det har skrivits mycket om Nietzsche och Strindberg. Det har
skrivits (vad jag vet) så gott som ingenting om Vallés och
Strindberg. Dock har ju Strindberg själv hederligt och ordentligt och
omsorgsfullt skrivit att det var Vallés stora roman ”Jacques
Ving-tras” som inspirerade honom till ”Tjänstekvinnans son”.
Inspirationen är mycket direkt. Särskilt första delen, ”L’Enfant”
(Barnet), och delar av ”Le bachelier” (Studenten) kan läsas som
direkta förlagor till Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” I och II.
(Hos båda ekar också Dickens.)
Att Strindberg påverkats av Vallés förringar inte Strindberg.
Kulturen bygger alltid på ofri grund. Men att Vallés så sällan
nämns i samband med Strindberg och att Vallés fortfarande är en
dold och nästan underjordisk klassiker i Frankrike under det att
Strindberg länge sedan upphöjts till hedrat nationallik, det
förringar Strindberg och stäcker möjligheten för honom att göra sig
ordentligt hörd av läsare i Frankrike och andra länder liksom det
undanhåller svenska läsare den stora upplevelsen av att läsa
Vallés. Litteraturvetenskapen fungerar i detta fall — liksom så
ofta — som en tjänstvillig censurinstans i den härskande klassens
tjänst. Vallés undanhålls på det att Strindberg skall kunna fås att
låta som om vore han nästan en Ingmar Bergman.
Att läsa Vallés barndomsskildring är att åter uppleva sin egen
förnedrande barndom så intensivt att det isar i tänderna; att läsa
hans skildring av bohémelivet i Paris år 1854 är att själv gå där
i staden hundra år senare. Hans hjärta bultar oss tätt, tätt mot
kroppen.
Men att läsa honom innebär också att detta revoltens
perspektiv vidgas bort mot kommunen och mot 1880-talets stora sociala
strider. Vallés är revoltören som blir revolutionär utan att
någonsin upphöra att vara rebell och ”réfractaire”.
Fast, om det finns likheter mellan ”tjänstekvinnans son” och
”uppsyningsmannens son” upplevelsen av föräldrarnas vacklande
sociala roll och den egna revolten så finns det också en väsentlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
