Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när jag blev slagen i huvudet blev det ändå roligare. Många
tidningar skrattar fortfarande åt det.
Den skadeglädjen gör mig inte upprörd. Det är tvärtom så att
om motståndare inte skämtade om ”Myrdals bortkomna
glasögon” eller ”båren som var för liten för Myrdal” så skulle det tyda
på att jag kunde ha fel i det jag skrivit om omöjligheten av en
gemensamhet (den må gälla kärlek eller konst eller
”mänsklighet”) tvärs över allvarliga motsättningar. Den som tycker illa om
vad jag skriver ser gärna att jag blir slagen i huvudet så att värken
sitter där tio år efter eller får revbenen inslagna så att det gör
riktigt ont. Då det inte är socialt acceptabelt i vårt samhälle att säga
detta rakt ut sägs det som skämt. Det är ju skämtets funktion. Det
är därför jag inte tar det som skämt heller.
Men jag blev alltså påkörd och slungad en bra bit bort. Så
småningom kom ambulansen och sedan hamnade jag bland andra
olycksfall på Serafimerlasarettet i Stockholm. Det var ju synd. Ty
där blev jag felbehandlad. Rättare sagt, inte behandlad alls.
Det skall man inte säga om svenska sjukhus. De blir upprörda
då. Man visar sin brist på tacksamhet. Men jag är otacksam. Det
som hände med mig var att jag skickades hem efter en slarvig
undersökning och inte fick något riktigt förband. Följden blev att
revbenen läkte omlott och höger axel åkte ner en bit. Då jag förut
var lite sned åt vänster blev jag nu snedare åt höger och alltså
något mindre bredaxlad än förr. (Vilket gör mindre när man är
över fyrtio). Dessutom fick jag som sagt värk i ärret och svårt att
sova på höger sida då brottet ömmar.
När jag protesterade (båren är för smal, sade jag, jag får inget
stöd, det läks fel!) var jag ju bara patient som kverulerade och
inget att bry sig om. När min protest hördes i pressen blev den en
lustighet och professor Biörck blev upprörd och påpekade att alla
behandlades lika.
Jag tror visst att alla behandlas lika. De flesta behandlas som jag
och några behandlas likare (sådant har man ju sett). Runtom i
olika länder där jag av ett eller annat skäl behövt gå till läkare har
de plötsligt stannat upp när de skulle lyssna på hjärta och lungor.
De har klämt på valken där benen ligger omlott och frågat om det
ömmade och så har de ställt upp mig för att bli genomlyst.
Min syssling i Minnesota som har del i läkarhus misstänkte att
det var socialismens i Sverige fel att jag fått sådan behandling.
Men jag lugnade honom. Socialism fanns inte i Sverige men
behandlingen gällde lika för alla; det hade professor Biörck
framhållit när jag klagat, sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
