Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tas detta skydd bort. Kvar blir bara de suddiga och halkiga fraser
som präglat de senaste årens lagtexter. Ord utan verklig mening.
Nu är det Sovjetunionen som trycker på. Också för Kreml är
den svenska tryckfriheten obehaglig. Den nya
Tryckfrihetsförordningen innebär därför att Sovjetunionens möjligheter att
utöva påtryckning på fega politiker och krypande ämbetsmän för
att tysta svenska skribenter blir lika stora som Hitlertysklands
möjligheter var i början av fyrtiotalet och betydligt större än vad
Förenta Staternas möjligheter var på femtiotalet.
Den nya Tryckfrihetsförordningen blir en anpasslingslag i en
förkrigstid. En lag som ger byråkratin vida befogenheter i en
korporativt organiserad och sig alltmer finlandiserande randstat.
Just därför får vi inte ge upp även om de representativa
företrädarna inte oroas av debatten utanför parlamentet utan
transporterar den vilande förordningen till gällande grundlag.
FiB/K nr 19 1976
Minnesvård
När jag vaknar på morgonen sitter hösten i bröstkorgen och
molar. Luften är rå och reumatismen plågsam. Jag har legat fel,
jag har legat på höger sida och nu gör det ont i de felläkta
revbensbrotten. Jag svär över Serafimerlasarettet och i denna
tidiga morgonstund önskar jag revbensbrott och fanstyg på
professor Biörck. Sedan när jag kommit på benen och duschat och
rört på mig och druckit kaffe mår jag bättre. Ångrar mina onda
önskningar över honom. Han menade ju bara att jag blivit
behandlad som alla andra och i det hade han rätt. Dessutom var det
ju inget livsfarligt. De flesta som hamnar på Serafimersjukhuset
är säkert mer illa däran än jag numera.
Man skall inte klaga sägs det. Det finns värre öden än att få lite
värk och bli lite sned i ryggen. Det vet jag. Jag känner sådana som
felbehandlats till dess de nästan dog. Alltså skall jag inte klaga.
Dock den logiken är märklig. Egentligen är det ju tvärtom. Man
borde klaga och klaga ordentligt. På det att man skulle få leva
länge och inte också i fortsättningen bli illa behandlad.
Alltså:
Historien är mycket enkel. För lite mer än tio år sedan blev jag
påkörd av en bil på Riddarholmen. Då jag överlevde och bara bröt
revben och blev allmänt omtumlad ansågs detta mycket lustigt på
sina ställen i pressen. Skadeglädjen är en sann glädje. Året därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
