Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
storhet-vem har Nietzsche, Katarina II av Ryssland, Henry Ford
eller Golda Meir till hjälte? Inte vi i alla fall.
Men visst finns det hjältar för oss. Stora människor som betytt
mycket för mänsklighetens befrielse. Abraham Lincoln var en
sådan hjälte. Engelbrekt en i vår historia. Huss var en hjälte för
oss. Dante Alighieri, Giordano Bruno, Albert Einstein, Lu Hsun;
de var alla hjältar på vår sida.
Det finns skäl att skriva detta. Hjältedyrkan är reaktionär ty all
dyrkan är förlamande. Men oförmågan att se storheten och att ta
lärdom är också den förlamande. I sitt brev till Friedrich Adolph
Sorge den 15 mars år 1883 skrev Friedrich Engels om Karl Marx
som avlidit dagen innan:
”Mänskligheten har blivit ett huvud kortare och det med just
dess mest betydande huvud. Den proletära rörelsen fortsätter
men centralfiguren är borta; den till vilken fransmän, ryssar,
amerikaner, tyskar vände sig för att var gång erhålla de klara
och oemotsägliga råd som blott geniet och den fullständiga
sakkännedomen kunde ge. De lokala storheterna och de små
talangerna, för att inte tala om svindlarna, får fria händer. Den
slutgiltiga segern förblir säker men omvägarna, de tillfälliga
och lokala förvillelserna - redan så oundvikliga - kommer nu
att verkligen bli fler. Nå - vi måste ta oss igenom det, vad har vi
annars för uppgift? Och kuraget förlorar vi ju inte.”
Mao Tsetung var en av de mycket stora. Under mer än femtio år
var han en politisk ledare med ständigt växande ansvar. Som
åldrande man med rik erfarenhet, enorm beläsenhet och en vid
utblick över världen och århundradena behöll han samtidigt
barnets storögda förmåga att förundras på nytt. Han var inte en
statsman som på fritid skrev dikter. Han var statsman och poet;
förmådde därför som politiker, militär befälhavare, filosof
utnyttja även konstens möjlighet - den att ge klar form åt det
mångskiftande föränderliga.
Hans liv var en lång strid och denna ständiga strid var för
honom - liksom för Marx - hans egentliga element. Han framhöll
att det sannerligen inte var något dåligt att bekämpas av
fienderna. Men han förmådde också se att det inte nödvändigtvis var gott
att hyllas av sådana som sade sig vara lärjungar.
Hans insatser för Kinas folk var så stora att alla - även han själv
- redan för en generation sedan visste att han blivit en portalfigur
i det moderna Kinas historia. Han hade fått plats i historien. Han
var också tillräckligt osentimental att i en bestämd politisk situa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
