Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu vet jag att besöket i underjorden och tidens flykt är en
gammal saga som finns världen över. Då hjälpte den och andra
sagor att hålla dörren öppen när man var efter mig för att tala mig
tillrätta och få mig att ta mitt förnuft tillfånga.
Sådana mystiska övningar sysslar alla barn med. Det vet den
som inte dragit ner minnesgardinen. Det är alldeles förvånansvärt
hur många människor man känt som barn - nära släktingar och
vänner - som ljuger sig en fiktiv men lämplig barndom nu när de
blivit vuxna. De ser mig i ögonen och berättar sådant som inte är.
Men de här enskilda övningarna vi sysslade med är inte bara
mystiska och individuella. De kan - rätt använda - bli till god hjälp
när det gäller att hitta rätt senare när man har att ta sig fram
genom tiden och använda den korta livstiden till något förnuftigt
och meningsfullt.
För att lära känna tidens ålder och därmed förmå skilja
väsentligt från oväsentligt kan man ta en övning till hjälp. Den är inte
särskilt svår. Vi kan göra just det vi tänkte som barn; stå upp,
återvända och se in på ett nu utifrån. Vi kan göra det på riktigt.
1937 var världen mig lika samtida som den är 1977. 1834 års
uppgörelser var lika verkliga som våra är för oss i vårt nu 1977.
Med tidningsläggen till hjälp kan vi se in i dåtid som vi genom
tidningar och TV ser ut i nutid. Tag fram läggen! Slå upp! Kliv
fram och se rakt in i 1834 års nu eller 1913 års nu eller 1937 års
nu eller 1948 års nu.
Därinne ser vi dåtiden uppträda. Vi hör vad som sägs. Vi kan
följa debatterna. Vi kan lyssna till orden och tonfallen. Vi kan
iaktta dem. Men där de själva går kring inne i sitt nu och
diskuterar och handlar och tror det ena eller det andra om handlingarnas
betydelse och ordens innebörd så står vi där och ser på dem och
lyssnar på dem och vet.
Själva ser de sin tid dunkelt såsom i en mörk spegel men vi står
och ser tydligt och klart; vi har den kunskap om dem de saknar.
Vi har ju facit! Vi är ju de senfödda som stigit upp ur den flod i
vilken de förgåtts.
Det här iakttagandet är inte riktigt så enkelt som det låter. Det
är sannerligen inte som att studera historia för en av
skolöverstyrelsens pedagoger. Det är som att resa men inte bara turista utan
fortsätta förbi kulturchockerna ända till insikten att världen är
rund och var plats dess centrum och att varje folk har sin
historiska horisont. Det förflutnas nu var lika giltigt för dem som vårt är
för oss. Det kräver en viss övning att se rakt in i 1937.
Men om man vänjer sig vid detta då lär man inte bara en mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
