Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som varken är intresserad av intyg eller piller får ha en god
portion tur eller en osedvanlig förmåga att bråka och stå på sin
rätt för att ta sig fram genom remisser och väntelistor över till
behandling fram till friskhet.
Det gäller vanligt folk. För sådana som har förbindelser eller
läkartycke - sådant finns - är situationen en annan. De behandlas
på riktigt.
Inget av det jag skriver är nytt. Var och en av oss kan dra det
ena fallet efter det andra. Men de radikala läkarna intresserar sig
vanligtvis inte för folks erfarenheter om den svenska sjukvården.
De vet bättre; de har fostrats att tillhöra kåren. På trettiotalet var
de radikala läkarna radikala som läkare; då byggde de upp RFSU
på riktigt; då tog de strid med sina professorer för patienternas
rätt. Nu icke. Man kan uttrycka det på annat sätt; de radikala
läkarna i Sverige är av tradition radikala på samma sätt som de
filatelistiska läkarna är filatelister. De är det på sin fritid.
Fritidsintresset kan i båda fallen bedrivas med stor intensitet och under
svåra ekonomiska uppoffringar. Men radikalismen förändrar
patienternas situation lika mycket som filatelin.
Jag resonerade om frågan med den gamle kommunistiske
veteranen Nils Holmberg för något år sedan. Han berättade att han
på ett partistyrelsemöte i Sveriges kommunistiska parti - där det
då satt flera läkare - direkt vänt sig till dem och frågat varför de
aldrig tog upp det egna yrkets problem på ett politiskt sätt. De
svarade inte. De såg på varandra och smålog. De kunde ju inte
diskutera medicinska frågor i en lekmannaförsamling.
Men det är politiska frågor - lekmannafrågor - att det är skitigt
på svenska sjukhus och att folk utan förbindelser får dålig vård
och att den som går till en svensk sjukhusmottagning kan räkna
med samma trivsamma bemötande som på en preussisk
järnvägsstation eller en fransk postanstalt.
(PS. De underbetalda franska posttjänstemännen bör för övrigt
ha stöd i sin fackliga kamp.)
FiB/K nr 18 1977
Bomben och folket
Folk är oroliga i våra länder. Debatten om neutronbomben må
vara styrd och utnyttjad men den är ingen skendebatt. Det
kommande kriget rycker närmare. Supermakterna laddar upp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
