Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mande faktor.
Vår roll i de undertryckta folkens befrielse har också den
förändrats. När folken nu gör sig fria står vi inte längre som
förespråkare för deras frigörelse utan som försiktiga, lätt oroliga
iakttagare. Vårt ställningstagande i Kongo tyder också på att vi i
takt med den allt snabbare utvecklingen kan komma att stå som
reaktionens försvarare.
Entusiasmen i de fattiga länderna för vårt svenska folkhem är
betydligt överdriven i Sverige. De reella möjligheterna saknas att
bygga ett ”folkhem” åt sig. De sovjetiska och kinesiska exemplen
tycks där mer adekvata och har mer att lära dem.
Sverige är ju ett litet och ganska insulärt land. Därför är man
knappast medveten om den oerhörda revolutionära våg som går
över Asien, Afrika och Sydamerika. Man föredrar att spalta upp
den i ”kriser” eller tala helt löst om ”fattiga folk”; när man inte går
så långt att man börjar sända ut affischer med två uppräckta, av
svält präglade händer och förser plakaten med den lika stolta som
tvivelaktiga devisen: Sverige hjälper.
Men det som nu sker är inte en serie ”kriser”, det är heller inte
blott fråga om fattiga folk och svält. Det som verkligen sker är att
majoriteten av världens befolkning reser sig, de blir alltmer
medvetna om sin situation och de slår sig fria. Deras revolutioner,
deras maktövertaganden blir nationella. Men i dag kan ingen
revolution nöja sig med att bli blott nationell, den blir
demokratisk. Det blir en kamp för folkväldet i länder där förut
utlänningar, feodalherrar och stamhövdingar regerat. Och denna kamp får
en allt klarare socialistisk målsättning. Naturligtvis försiggår
denna kamp under motsägelser och kontrarevolutioner, förvirring,
misslyckanden, tillbakagångar. Annat vore omöjligt. Lika klart är
att den socialistiska målsättningen och denna världsrevolutions
förlopp inte kan kartläggas i förtid med hänvisning till redan
genomförda omvälvningar. Det finns inga recept och det
existerar inga utopier att bygga upp. Men i stort följer folkmiljonernas
krav i dag samma linje som Marx och Engels skisserade upp år
1847 som den europeiska arbetarrörelsens aktuella krav. De tio
punkterna i Manifestet. Denna grundsanning är i Sverige
utsuddad.
Under de närmaste åren kommer utvecklingen i de forna
koloniala och avhängiga länderna att gå allt snabbare. I vissa länder
har till och med de mest reaktionära partier och grupper tvingats
begagna en socialistisk fraseologi, i andra har de besittande
grupperna utnyttjat ett tillfälligt andrum för att organisera sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
