Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des av jordbävning; och trots de politiska olikheterna vet jag ingen
av mina vänner i USA som förnöjt nickande läser om
katastrofhotet i Zerafsjandalen. Det är inte så att det är fiendskap och hat
som är det naturliga. Tvärtom, solidariteten är människans
självklara reaktion.
Men det som hotar oss alla, det är inte en naturkatastrof. Det
stora hotet mot vår mänskliga existens kommer inte från yttre
rymden, eller från vulkaner; vätebombshotet är ett mänskligt hot.
Kriget är ingen naturlag.
Det finns människor som rycker på axlarna och säger att det
alltid funnits krig. Zerafsjandalen, det är det gamla Sogdiana. Och
vad blev det av Sogdiana? Det gamla Pyondjikent är övergivet
sedan tolvhundra år, Zerafsjanfloden flyter ut i sanden; men
Sogdianas kultur flöt inte ut i sanden. Den ingick i vår
världskultur, den är en del av allas vår bakgrund.
Dock det vätebombskrig som hotar vår civilisation är inget
forntida krig. Det skulle vara oss en ringa tröst att veta att man kanske
efter tolvhundra år skulle kunna skriva en monografi om det
tjugonde århundradet; peka på några målningsfragment i museer
och besöka de stäpper där en gång legat städer som kallats
Stockholm, Moskva, Washington.
Jag vill gå längre; i Sverige spränger vi ut skyddsrum i graniten,
urberget. Men jag skulle inte vilja tillhöra dem som klev upp ur
dessa bergshålor efteråt. Vi har den fredliga möjligheten; det finns
inget annat mänskligt alternativ. Vätebombskriget med sin
”over-kill”kapacitet är inget krig som andra krig. Vätebombskriget vore
mänsklighetens återvändsgränd.
Likaväl som solidariteten inför naturkatastrofer överskrider
politiska och ideologiska gränser, sträcker sig medvetenheten om
vätebombskrigets karaktär över motsättningarna i världen. Detta
medvetande om den mänskliga fara (icke naturkatastrof) som
hotar oss alla har också lett till vissa avspänningssteg. Provstopp
och begränsning av kärnvapenupprustning; nu måste dock
medvetandet bli så starkt att vi eliminerar hotet.
En värld utan vätebombshot är inte en utopi; den är inte ett
paradis där lammet sover vid vargens sida; där alla människor
förstår och älskar varandra. De sociala och politiska
motsättningarna upphör inte. Men det är möjligt att avvärja vätebombshotet
och storkrigshotet ty det drabbar alla lika, både vänner och
fiender. I den sista analysen bleve det en dödens jämlikhet.
Men - det är ännu icke självklart att vi når avspänning. Och
tiden är begränsad. Det vilar därför ett alldeles särskilt stort an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
