Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
imperialism bygger på att vi är medvetna om att vi i andra frågor
inte står på samma plattform. Om vi förnekade detta och började
ljuga inför oss själva - då bleve vi ett lättfångat byte för dem i vars
intresse det ligger att upplösa vår enighet i kampen mot Förenta
Staternas imperialism.
Men det finns en annan fråga jag vill ta upp därför att jag har
funderat en del på den och också diskuterat den med olika
personer. Jag talade nyss om att man kunde dra lärdom av de misstag
som man själv och andra tidigare begått och jag talade om
folkfronten och trettiotalet. Jag sade att det positiva övervägde. Men
bland oss som är här i dag är det många som samlade namn för
Stockholmsappellen mot atombomben på femtiotalet. Hur skall vi
se på detta? Var det ett misstag? Gjorde vi fel vi som gick trappa
upp och trappa ned och ringde på alla dörrar och agiterade?
Nej, det var inte ett misstag. Det gjordes ett stort arbete då. Det
stora arbetet vilade på ett tålmodigt och självuppoffrande
enhets-arbete som utfördes av tusentals och åter tusentals vanliga svenska
arbetare, husmödrar, tjänstemän och studerande. Det hånades i
den stora pressen. Det smutskastades. Men det var verksamt. Det
var ett enhetsarbete som gjorde uppgiften svårare för Förenta
Staternas imperialism i Sverige. De som bevarade Sveriges
nationella suveränitet under femtiotalet när Förenta Staternas
imperialism öppet och skamlöst sökte lägga landet under sig var just det
folk som gjorde medvetet motstånd mot planerna på att göra oss
till en lydstat. Och den press som i dag låtsas som om
solidaritetsarbetet är en ungdomlig förvillelse - charmfull eller busaktig
alltefter skribentens håg - den pressen söker upprätta barriärer
mellan generationerna. Arbetet går vidare. Det finns ingen
motsättning mellan dom som gick trappa upp och trappa ned för
tjugo år sedan och dom som nu står i gathörnen med
insamlings-bössor och bulletiner. Ofta är det samma människor.
När dock denna fredskampanj så småningom kom att bortse
från frågan: ”till vilkens fördel?” och började tala om fred så i
allmänhet att talet kunde tas till intäkt för en allmän pacifism, en
fred på imperialisternas villkor då ställde FNL-aktivisterna åter
frågan: ”Till vilkens fördel?” De svarade. På det vietnamesiska
folkets egna villkor. Så växte sig solidaritetsarbetet starkt. Det är
ingen generationsfråga.
Vilka är då i dag de indokinesiska folkens villkor? Den 24-25
april år 1970 hölls en toppkonferens mellan företrädare för de
kämpande indokinesiska folken. I den deklaration som
utfärdades efter konferensen heter det bl a:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
