Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotsen och hans hustru. 7
började småningom närma sig, men ännu kunde sjön mången dag
ligga lugn och blank som en spegel.
Oftare än under sommaren måste nu lotsen ut till sjös
och när han war borta, kunde Klara ibland känna sig en smula
öfwergifwen, hon som warit wan wid det rörliga lifwet på
Gullranda. Stundom tog hon då sin stickstrumpa i handen och gick
utmed den lilla gångstigen under bärget till den andra stugan,
för att få prata bort någon timme med den wänliga gamla
enkan. Holmskan war så språksam och glad, ehuru hon satt
där ensam och fattig år efter år i den bräckliga kojan, men hon
hade lärt „att låta sig nöja“ med Guds råd och wilja och
därför war hon alltid nöjd och tälig. Det käraste, hon hade att tala
om, war sonen, som war en sådan stolt och wacker gosse; ibland
kom det också bref från honom, som Klara måste läsa om och
om igen för gumman och då han någongång kom hem på
några weckor, war den gamla glad som ett barn. „Klas gossen
min, war ju bara på trettonde året, när han först for
hemifrån”“, brukade hon säga, „han war alltid så snäll wid boken
och bra på alt wis och nu är han hela tjugutwå år och en så
duglig sjöman, sade gamla kapten i Browiken.“
Klara hörde med deltagande på det som gumman berättade,
men aldrig kunde hon förstå, huru någon människa stod ut med
att lefwa åratal, skild ifrån den man höll kärast i wärlden; när
hon så suttit en timme eller par hos den gamla, på kistan
under fönstret, tog Klara farwäl och wandrade hemåt igen. Där
hade hon likwäl ej stort att göra, bara att taga ihop näten,
köra in sina twå får och ge litet mat åt katten, som alltid
låg på stenen framför stugdörren och wäntade på henne; den
war som ett sällskap i ensamheten, tykte hon och när hon om
kwällarne satte sig på backsluttningen för att se utåt sjön så länge det
fans en skymt af dager, brukade grållen hoppa upp i hennes famn.
Mången gsång dröjde lotsen twå eller tre dagar borta, en
lång tid för den som satt allena och wäntade och när blåsten då
under de mörknande nätterna tjutande hwen förbi den ensliga
stugan, for en rysning igenom hennes kropp och med tårar i
ögonen bad hon Gud för sin man, sig själf och alla människor; det
gaf henne alltid lugn och trygghet åter. Småningom wande hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
