Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotsen och hans hustru. 17
Det war middagstiden när Klara långsamt wandrade
nedför backen till stranden och widare ut på isen; himmelen war
ganska mulen, men luften blid och från de tunga molnen föll
en och annan snöflinga tyst och lätt. Klara war litet owiss,
hwilken kosa hon borde taga för att komma fortast fram. Hon
gick raskt och tänkte hela tiden, huru hon bäst skulle kunna
framställa sitt ärende för fadern, så att han icke förargades på
lotsen. Sålunda märkte hon ej, huru snön mu föll tätare och
tätare; småningom hade den fylt hwarje spår till wäg och ännu
föll den oafbrutet. Slutligen började det äfwen blåsa och då
först såg Klara, att hon war ute i riktigt swårt wäder. Nu war det
kanske klokast att wända om hem igen, tänkte hon, under hälgen
kunde ju wädret åter blifwa wackrare. Hon försökte gå lika
rakt tillbaka som hon gått framåt, men detta war ingen lätt
sak, ty hwart hon än gick, syntes endast snö, alt annat war
inswept i dimma och mörker. Alt tröttare blefwo hennes steg
i de djupa drifworna och slutligen förmådde hon ej wandra
widare, utan satte sig ned och stödde hufwudet mot handen. Icke
tänkte hon på, att hon, om hon dröjde där, skulle begrafwas
i snön och i den tilltagande nattkölden förfrysa sina lemmar;
hon satt där helt stilla på en stor drifwa och tykte, att den
mörka himmelen plötsligt öppnade sig öfwer henne. Därinne war
det märkwärdigt ljust och härligt, hon såg wackra änglar i hwita
kläder, som sjöngo ljufliga sånger och så kom hon med ens ihåg,
att det war julafton. Tänk hwilken glädje i himmelen, nu
kunde hon alldeles tydligt höra änglarnes julhälsning klinga,
ända ned till sig:
„NLra ware Gud i höjden, frid på jorden,
människorna en god wilja“.
Hon knäpte ihop sina händer och ropade gladt: „Amen,
ske altså”. Sedan kände hon sig mycket trött, ögonen föllo ihop
och hon somnade djupt och lugnt, där hon satt på drifwan, långt
skild från alla människor. Herrens öga, som ser äfwen i det
fördolda, wakade dock öfwer denna ensamma och beredde henne en
härlig juldagsmorgon i sitt himmelska rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
