Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De egentliga inre skyddsmedlen: De hvita blodkropparna, m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE EGENTLIGA INRE SKYDDSMEDLEN.
13
lefvande kropp och som just är en af dessa cellers stora
uppgifter.
-
Låt oss antaga, att vi hafva fått en liten rispa eller
en afskafning på huden, och att några farliga bakterier
kommit där in. En stor del bakterier alstra gifter, som
afsöndras från deras kroppar, och mångas farlighet (såsom
till exempel difteribacillen och stelkrampsbacillen) beror
just på dessa gifter. Äfven icke giftiga ämnen utsöndras
ur bakteriekroppar. Dessa ämnen - giftiga eller icke
finnas naturligen i mäst koncentreradt tillstånd omedelbart
intill bakterien själf och i allt större utspädning, ju längre
man kommer bort ifrån densamma. Äfven på relativt
mycket långt afstånd ifrån bakterierna kan man spåra deras
produkt, och på längre håll än vi med något medel förmå
att påvisa densamma, förnimmes den af våra hvita
blodkroppar. Utom i vår lymfa simma ju dessa äfven i vårt
blod, som är inneslutet i ett rörsystem, hvars finaste grenar
kallas hårkärl eller kapillarer. Icke desto mindre känna
de hvita blodkropparna härstädes utaf de bakterier, som
inträngt i ett när beläget sår. De känna sig
oemotståndligt dragna till dessa bakterier och vilja nödvändigt till
dem. De genomborra hårkärlsväggen och vandra genom
väfnaderna för att nå sitt mål. Själfva kärlväggen
genomborra de vanligen på fläckar, som förut äro de minst
motståndskraftiga, nämligen i skarfvarna och hörnen emellan
de flata cellskifvor, som sammanfogade bilda kärlväggen.
De börja med att sticka en liten smal arm ut genom
denna punkt på kärlväggen; sedan skicka de allt mer och
mer af sin cellmassa öfver däri, så att detta utskott, som
sticker ut utanför den lilla ådern, blir allt större och
större. Snart glider äfven själfva cellkärnan igenom hålet
på väggen och halkar öfver i den utanför belägna delen
af cellen. Snart återstår inom hårkärlet blott ett litet
utskott, en arm, som ännu håller cellen kvar vid
åderväggen, men slutligen drar cellen in äfven denna, så att
den kommer att ligga helt och hållet fri utanför sitt kärl.
Så fortsätter den sin vandring fram till den inträngda
fienden, och när den kommit dit, gör den hvad den gjorde
med de bakterier, som vi hade under mikroskopet, den
»äter upp» dem. Det behöfver väl ej sägas, att det ej är
en enda cell, som ger sig ut på vandring. Nej, de komma
i massor, och deras antal står i proportion till fiendens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
