Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Slafveriets uppkomst och olika arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 SLAFVERIET I ANTIKEN
af andra rättsgrunder än framgången och styrkan. Detta är
hos greker och romare, som öfverallt, äfven yttersta
grunden till slafveriets uppkomst. Man fann det bekvämast
att låta svagare individer, kufvade af fruktan för den
fysiska styrkan, tjäna sig, hvarigenom man själf kom i
tillfälle att lefva ovärksamhetens och njutningarnas
efterlängtade lif. De grekiska och italiska folkstammar, som
spelat den förnämsta rollen i antiken, funno i historiens
morgon före sig mindre lifskraftiga folk, hvilka de kufvade
och hvilkas land de togo i besittning. De tidigare
invånarna gjordes då till segrarnas slafvar; särskilt blef detta
kvinnornas lott; männen dödade man, så vidt möjligt.
Detta slafveri fortlefde alltjämt. Vid krig måste de
stridande alltid vara beredda på att bortföras till
segrarens land eller säljas till slafhandlare om de besegrades.
Tvifvelsutan har denna utsikt i hög grad bidragit att utveckla
forntidens berömda krigiska tapperhet. När den kartagiske
härföraren Hannibal besegrat romarna i slaget vid Kannä
(216 f. Kr.), en af de blodigaste drabbningar historien
känner, fick det fåtal romare, som ej funnit döden utan
tagits tillfånga, Hannibals tillåtelse att skicka sändebud
till romerska senaten med anhållan att blifva utlösta ur
fångenskapen. De motiverade, enligt historieskrifvaren
Livius’ berättelse, denna anhållan bl. a. därmed, att de
kämpat så länge deras armar förmått föra svärdet; först
när de, stående bland upptornade högar af lik, kände
armarna domna, hade de måst gifva sig. Senaten
förklarade emellertid, att den romerske soldaten skulle veta, att
hans öde vore antingen seger, död eller träldom. Någon
utlösning ifrågakom ej. Hannibal sålde dem därefter på
auktion för cirka 40 kronor stycket.
När stammar, som ansågo sig jämnbördiga, förde krig
med hvarandra, t. ex, doriska grekør med ioniska, så var
det dock vanligt, att fångarna utväxlades. En hellen
ansåg det skamligt att hafva en annan fordom fri bellen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
