Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Sista gången jag skulle piskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingenting hade händt. Jag upptäckte hos Sandy med all hans
vidskepelse en alltför djup inblick i människonaturen för att
icke akta hans råd, och kanske hade äfven en lätt glimt eller
skugga af hans vidskepelse fallit öfver mig. Sedan jag föregå-
ende natt utgjutit mina sorger för Sandy samt värfvat honom
till anhängare af min sak och sedan jag gjort hans hustru till
deltagare i mina bekymmer samt blifvit väl vederkvickt med
sömn och föda, gaf jag mig modigt åstad mot den fruktade
Coveys hem. Egendomligt nog mötte jag, just då jag trädde in
genom gårdsporten, honom och hans hustru, klädda i sin sön-
dagsstass och med änglamildt utseende, på väg till kyrkan. Hans
sätt ingaf mig fullständig häpnad. Det låg något verkligt väl-
villigt i hans drag. Han talade till mig som aldrig förut, sade
mig att svinen hade kommit in i gårdstäppan och önskade att
jag skulle mota ut dem samt frågade mig hur det stod till med
mig och tycktes vara en helt annan människa. Detta utom-
ordentliga uppförande kom mig att på allvar börja tänka att
Sandys ört hade mera kraft i sig än jag i mitt högmod varit
villig att medgifva den, och hade dagen varit någon annan än
söndagen, skulle jag uteslutande hafva tillskrifvit rotens förmåga
Coveys förändrade sätt. Jag misstänkte emellertid att söndagen,
icke roten, var den verkliga förklaringsgrunden till förändringen.
Hans religion hindrade honom från att bryta sabbaten, men
icke från att bryta mig till kropp och själ på någon annan dag
än söndagen. Han hade större aktning för dagen än för män-
niskan, för hvars skull dock dagen var nådefullt gifven, ty un-
der det han slog och sargade min kropp under veckan, ville
han på söndagen lära mig värdet af min själ och vägen till lif
och frälsning genom Kristus.
Allt gick mig väl till måndags morgon, och om roten då
förlorat sin kraft eller min plågoande trängt djupare in i svart-
konsten än jag (såsom ofta sades om honom), eller om han er-
hållit en särskild aflat för sitt trogna sabbatsfirande, det kan vara
onödigt både för mig att veta och för läsaren att få upplysning
om, men så mycket kan jag säga, att det fromma och välvilliga
småleende, som förskönade Covey på söndagen helt försvunnit
på måndagen.
Långt före dagbräckningen kallades jag upp för att fodra
och rykta hästarna. Jag lydde tillsägelsen, såsom jag skulle
hafva gjort, om den gifvits vid en tidigare timme, ty jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
