Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Sista gången jag skulle piskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 120 —
under söndagens lopp uppgjort ett beslut att lyda hvarje be-
fallning, om än aldrig så orimlig, blott den var möjlig, men att,
om Covey då skulle företaga sig att slå mig, försvara och skydda
mig af bästa förmåga. Mina religiösa åsikter om tillåtligheten
af motstånd mot min herre hade lidit en svår skakning genom
den råa förföljelse jag varit underkastad, och mina händer voro
icke längre bundna af min religion. Herr Thomas’ likgiltighet
hade afslitit den sista länken. Jag hade affallit från denna
punkt i slafvarnas religiösa tro, och jag fick snart tillfälle att
göra mitt fallna tillstånd kändt för min söndagsfromme broder,
Covey.
Under det jag lydde hans befallning att fodra hästarna
och göra dem i ordning för arbetet på åkern och just då jag’
stod i begrepp att gå upp på höskullen, smög sig Covey in i
stallet på sitt egendomliga sätt, grep mig plötsligt i benet och
rykte ned mig på stallgolfvet, hvarvid min nyss läkta kropp
erhöll en svår skakning. Jag glömde nu allt om mina rötter
och ihågkom blott mitt löfte att försvara mig. Odjuret försökte
skickligt få en löpknut öfver mina ben, innan jag kunde draga
upp min fot. Då jag fann hvad han höll på med, gjorde jag
ett plötsligt hopp (min två dagars hvila hade varit af mycken
nytta för mig), och härigenom var det utan tvifvel, som han
förmådde få mig till golfvet så tungt. Han hade misslyckats i
sin plan att binda mig.
Då jag väl var nere, tycktes han tro att han hade mig
helt i sitt våld. Han tänkte föga att han stod inför en hård
kamp, men så var dock händelsen. Hvarifrån den dristighet
kom, som behöfdes för att brottas med den man, hvilken fyr-
tioåtta timmar förut med sitt minsta ord kunnat få mig att
darra som ett löf i stormen, vet jag icke; dock var jag’ besluten
att strida och hvad som var ännu bättre, jag var i full färd där-
med. Stridsraseriet hade kommit öfver mig, och jag fann mina
fingrar fäst slutna omkring tyrannens strupe, lika obekymrad
om följderna som om vi stode som likar inför lagen. Färgen
var helt och hållet glömd. Jag kände mig smidig som en katt
och var beredd på hvarje rörelse af honom. Hvarje slag, som
han mättade mot mig, parerades ehuru jag icke gaf honom
några tillbaka. Jag höll mig strängt till defensiven, blott hind-
rade honom att skada mig i stället för att försöka skada honom.
Jag slungade honom till marken åtskilliga gånger, då han trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
