Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Sista gången jag skulle piskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 128 —
kände jag (såsom det gamla ordspråket uttrycker det) att jag
»likaväl kunde blifva hängd för ett gammalt får som ett lamm.»
Jag försvarade mig ännu mot Covey, men gick anfallsvis till
väga mot Hughes, hvilken jag vid hans första annalkande tillfo-
gade en stöt, som med ens gjorde honom otjänstbar. Han gick
sin väg hopviken af smärta och utan att röja någon lust att
vidare komma inom håll för mig. Den stackaren höll just på
att söka fasttaga och binda min högra hand, och det var just
då han smickrade sig med framgång, som jag gaf honom den
spark som tvang honom att ragla bort, på samma gång jag höll
fast Covey med stadig hand.
Fullständigt tagen genom öfverraskning, tycktes Covey
hafva förlorat sin vanliga styrka och kallblodighet. Han var
bestört och stod där pustande och slående omkring sig, synbar-
ligen ur stånd att behärska sina ord eller de slag han måttade
mot mig. När han såg att Hughes stod där dubbelviken af
smärta och med helt och hållet uppgifvet mod, frågade den fege
tyrannen om jag »tänkte fortsätta i mitt motstånd». Jag sade
honom att jag »tänkte göra motstånd, hända hvad som ville, att
jag hade blifvit behandlad som ett djur under de sista sex må-
naderna och att jag icke skulle uthärda det längre.» Härvid
gaf han mig en skakning och försökte rycka till sig en trästör,
som låg strax utanför stalldörren. Han ämnade slå ned mig
med den, men just då han lutade sig ned för att få fatt i stö-
ren, grep jag honom med båda händerna i kragen och slunga-
de honom med en kraftig och plötslig ryckning, så lång han
var, dock utan att göra honom någon vidare skada, ned på den
icke öfver sig rena marken, ty vi voro nu på platsen utanför la-
dugården. Han hade valt stridsplatsen, och det var icke mer
än rätt, att han fick alla fördelarna af sitt eget val.
Vid denna tid kom Bill, den legde arbetaren, hem. Han
hade varit hos herr Hemsleys för att tillbringa söndagen till-
sammans med sin så kallade hustru. Covey och jag hade varit
i kamp från före dagbräckningen tills nu, då solen höll på att
bryta fram öfver skogen vid den östra horisonten, och vi voro
det ännu. Jag kunde icke se något slut på affären. Han var
tydligen rädd att låta mig gå, af fruktan att jag åter skulle
begifva mig af till skogen, eljes skulle han förmodligen hatva
hämtat vapen i huset för att skrämma mig. Hållande fast mig,,
ropade han Bill till hjälp. Den scen, som nu följde hade något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
