Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Sista gången jag skulle piskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komiskt i sig. Bill, som på pricken visste hvad Covey
önskade, att han skulle göra, låtsade okunnighet och påstod
sig’ icke veta hvad han hade att göra. »Hvad skall jag göra,
herr Covey», sade Bill. »Tag fast honom — tag fast honom»,
ropade Covey. Med en skakning på hufvudet, som var egen-
domlig för Bill svarade han: »Ja herr Covey, jag skall gå
och arbeta.» »Detta är ditt arbete», sade Covey; »tag fast
honom.» Bill svarade beslutsamt: »Min herre legde ut mig
för att arbeta och icke för att hjälpa er piska Frederiek.»
Det var min tur att tala. »Bill», sade jag, »rör mig icke.»
Och han genmälde: »Min Gud, Frederiek, jag tänker ju inte
komma åt dig»; och Bill gick sin väg lämnande Covey och
mig att göra upp oss emellan häst vi kunde.
Men min nuvarande fördelaktiga ställning hotades,
då jag fick se Caroline (Coveys slafvinna) komma till
ladugården för att mjölka, ty hon var en kraftfull kvinna
och kunde lätt liafva besegrat mig, utmattad som jag
var.
Så snart hon kom i närheten, försökte Covey få henne
till hjälp. Märkvärdigt eller lyckligtvis nog var Caroline icke
alls vid lynne att taga befattning med något sådant. Vi voro
alla i öppet uppror denna morgon. Caroline besvarade sin
herres befallning att »taga fast mig» precis som Bill hade gjort,
men för henne var det vida större fara, ty hon var Coveys slaf,
och han kunde göra hvad han behagade med henne. Det var
icke så med Bill, och Bill visste det. Samuel Harris, som Bill
tillhörde, tillät icke att hans slafvar piskades, såvida de icke
voro skuld till något brott, som lagen bestraffade. Men den
stackars Caroline var, liksom jag själf, i den obarmhärtige
Coveys våld och undgick icke de ödesdigra följderna af
sin vägran: han gaf henne nämligen åtskilliga hårda slag
därför.
Slutligen (två timmar hade nu gått) uppgafs striden.
Efter alla sina ursinniga, men fruktlösa anfall måste Covey
släppa mig och sade: »Gå nu till ditt arbete, din skurk, jag
skulle icke hafva slagit dig hälften så hårdt, om du icke hade
gjort motstånd.» Saken var att han icke hade slagit mig alls.
Han hade icke under hela denna brottning fått fram en enda
droppe blod af mig. Jag däremot hade pressat fram blod af
honom och skulle till och med dessförutan hafva varit segrare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
