Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Sista gången jag skulle piskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 130 —
emedan min afsikt icke hade varit att skada honom, utan
blott att hindra honom att skada mig.
Under de fulla sex månader jag lefde tillsammans med
Covey efter denna händelse, rörde han mig aldrig med ett
finger. Han brukade ibland säga, att han icke brydde sig
om att taga fast mig igen — en förklaring, som jag icke
hade svårt att tro; och jag erfor en hemlig’ känsla, som
sade: »Du gör bäst i att icke söka få fatt i mig igen, ty
du skall sannolikt råka värre ut i en andra strid, än du gjorde
i den första.
Nåväl, käre läsare, denna strid med Covey, så obetydlig
den var och så konstlös jag fruktar att min berättelse därom
är, blef vändpunkten i mitt »lif som slaf.» Den tände på nytt
i full låga frihetens heliga eld som svagt glimmade i askan,
framdrog i ljuset mina gamla drömmar från Baltemore och
väckte till nytt lif känslan af mitt eget människovär-
de. Jag var en helt annan varelse efter denna strid. Jag-
var ingenting förut, och jag var en människa nu. Den återupp-
väckte min krossade själfaktning och själftillit samt ingöt hos
mig ett förnyat beslut att blifva en fri man. En människa
utan kraft är utan den för människovärdet väsentliga högheten.
Människonaturen är så sammansatt, att den ej kan ära en
hjälplös människa, äfven om den kan beklaga henne, ehuru till
och med denna medömkan icke kan blifva långvarig, om icke
tecken till kraft visa sig.
Blott den kan förstå verkan af denna strid på mig, som
själf gjort något eller vågat något för att afvisa en tyranns
orättvisa och grymma anfall. Covey var en tyrann och en feg
sådan därtill. Efter att hafva gjort honom motstånd, kände
jag mig som aldrig förut. Det var en uppståndelse ur slafve-
riets mörka och pestsmittade graf till något af frihetens härliga
himmel. Jag var icke längre en feg träl, som darrade för en
annan jordemasks vrede, utan min länge kufvade ande hade
rest sig till en oberoende ställning. Jag hade nått den punkt
vid hvilken jag icke fruktade att dö. Detta sinne gjorde mig
faktiskt till en fri man, ehuru jag till formen ännu förblef en
slaf. Då en slaf icke han piskas, är han mera än till hälften
fri. Han har ett område så vidsträckt som sitt eget manliga
hjärta att försvara, och han är verkligen »en makt på jorden.»
Från denna tid ända till min flykt ur slafveriet blef jag aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
