Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Rymningskomplotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden intet tillfälle att bortförklara svårigheter, aflägsna tvifvel,
förjaga farhågor och ingjuta fasthet hos alla. Det var för sent
att se tillhaka, och nu var det tid att gå framåt. Jag vädjade
till mina kamraters stolthet genom att säga dem, att om de
efter att hafva så högtidligt lofvat att fara, som de nu gjort,
underläte att göra försöket, skulle de brännmärka sig med feg-
het och kunde gärna sitta ned, lägga armarna i kors och er-
känna sig hlott skapade till slafvar. Denna föraktliga karaktär
voro alla ovilliga att påtaga sig. Hvarje man utom Sandy
(han drog sig till vår stora ledsnad undan) stod fast, och vid
vårt sista möte lofvade vi hvarandra på nytt och på det måst
högtidliga sätt, att vi voro fast beslutna att på bestämd tid be-
gifva oss af på vår långa resa till ett fritt land. Detta möte
hölls i mediet af den vecka vid hvars slut vi skulle gifva
oss af.
Tidigt på morgonen den bestämda dagen gingo vi som
vanligt till åkern, men med hjärtan, som slogo häftigt och oro-
ligt. Hvar och en med oss nära bekant kunde hafva sett att
allt icke var rätt med oss och att något oerhört rörde sig i våra
tankar. Vårt arbete denna morgon var detsamma som under
åtskilliga dagar förut — att sprida gödsel. Medan vi så voro
sysselsatta, fick jag en plötslig förkänsla, som for igenom min
själ likt blixten under en mörk natt, rödjande för den ensamme
vandraren afgrunden framför och fienden bakom honom. Jag
vände mig ögonblickligen till Sandy Jenkins, som var nära
mig och sade: »Sandy vi äro förrådda — någonting har just sagt
mig det.» Jag kände mig lika säker därpå, som om rättstjä-
narna vore i sikte. Sandy svarade: »Du, det är besynnerligt,
men jag känner det precis som du.» Om min moder — som
då länge hvilat i sin graf — hade visat sig för mig och sagt
mig, att vi voro förrådda, kunde jag icke i detta ögonblick
hafva känt mig mera viss på saken.
Få minuter därefter kallade oss de långa, låga och aflägs-
na tonerna från ett horn från åkern till frukosten. Jag kände mig
som man torde känna sig, innan man ledes bort för att afrät-
tas för någon stor förbrytelse, Jag ville icke hafva någon fru-
kost, men jag gick med de andra slafvarna hemåt för formens
skull. Mina känslor voro icke i ett sådant uppror med anledning
af någon tvekan om rätten att rymma, utan på grund af käns-
lan af ett misslyckadt försöks följder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
