Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Rymningskomplotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 154 —
under hånande smädelser från nya fåglar af samme fader, i
hvarje by vi passerade igenom. Det lyckles mig som om hvarje
människa var ute och kände orsaken till vår arrestering samt
väntade på, att vi skulle draga förbi för all få se sina hämnd-
giriga ögon mätta på vårt elände.
Somliga sade att >jag borde hängas», andra att »jag borde
brännas» och ännu andra att jag’ borde få »skinnet piskadt af
min rygg», men ingen gaf oss ett vänligt ord eller en delta-
gande blick, utom de stackars slafvarna, som lyfte sina tunga
hackor och försiktigt sågo på oss genom staketen, bakom livil-
ka de arbetade. Våra lidanden denna morgon kunna lättare
tänkas än beskrifvas. Våra förhoppningar voro alla med ett
slag tillintetgjorda. Den grymma orättvisan, det segerrika brot-
tet och oskuldens hjälplöshet kommo i min okunnighet och
svaghet alt fråga: Hvar är nu rättvisans och barmhärtighetens
Gud, och hvarför hafva dessa orättfärdiga människor fått denna
makt att trampa på våra rättigheter och kränka våra känslor?
Men i nästa ögonblick kom den tröstande tanken att »förtryc-
karens timme skall slå en gång.» Öfver ett var jag glad: ingen
enda af mina vänner, öfver hvilka jag dragit ‘denna stora
olycka klandrade mig med vare sig ord eller blickar för att
hafva fört dem i den. Vi utgjorde en brödraskara och voro
aldrig kärare • för hvarandra än nu. Den tanke som vållade
oss den största smärtan var den sannolika skilsmässan, som
nu skulle komma, i fall vi blefvo sålda till den fjärran södern
såsom vi förmodligen skulle blifva.
Medan räftstjänarne sågo framåt, kunde Henry och jag,
som voro sammanbundna med hvarandra, då och då utbyta
ett ord utan att blifva bemärkta af våra väktare. »livad skall
jag göra med mitt pass», frågade Henry. »Ät upp det med din
skorpa», sade jag; »det går icke för sig att slita sönder det.»
Vi voro nu nära St. Michaels. Anvisningen rörande passen
gick rundt och utfördes. »Bekänn ingenting», sade jag. »Be-
känn ingenting», hviskades laget rundt och antogs öfverallt.
Vårt förtroende för hvarandra var oruhhadt, och vi voro fullt
beslutna att stå eller falla med hvarandra, och det lika
mycket nu efter den olycka som kommit öfver oss som
förut.
Da vi hunnit till St. Michaels, undergingo vi ett slags för-
hör i min herres bod, och det var tydligt för mig, att herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
