Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Rymningskomplotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 157 —
Strax efter sedan helgdagarna voro förbi, kommo, tvärt
emot allt hvad vi väntade, herrar Hamilton oeh Freeland upp
till Easton, icke för att afsluta en affär med de »georgiska slaf-
handlarna» eller sända oss till Austin Woldfolk, såsom det var
vanligt med rymmare, utan för att lössläppa Charles, Henry
Harris, Henry Bailey och John Harris ur fängelset och detta
utan att gifva dem ett enda slag. Jag lämnades ensam kvar i
fängelset. De oskyldige hade tagits bort och den skyldige
lämnats kvar. Mina vänner skildes från mig och tydligen för
alltid. Denna omständighet vållade mig större smärta än nå-
gon annan sak, som stod i sammanhang med vårt tillfångata-
gande och fängslande. Trettionio slag på min nakna och blö-
dande rygg skulle jag burit med glädje i stället lör skilsmässan
från dessa min ungdoms vänner. Och dock kunde jag icke
undgå att känna att jag var offer för något liknande rättvisa.
Hvarför skulle dessa unga män, som indrogos i planen at mig,
lida lika mycket som anstiftaren? Jag kände mig glad att de
voro befriade ur fängelset och den förskräckliga utsikten till
ett lif (eller en död borde jag snarare säga) i riskärren. Jag
är skyldig den förträfflige Henry att säga, att han var nästan
lika motsträfvig att lämna fängelset med mig kvar där, som han
varit att bindas och släpas dit. Men han och vi alla vis-
ste, att vi efter all sannolikhet i hvilket fall som hälst skulle
skiljas, i händelse vi såldes, och då vi voro fullständigt
i våra ägares händer, ansågo de det bäst att fogligt ga
hem.
Icke förrän denna sista skilsmässa kom, käre läsare, hade
jag nått de djupare afgrunder af tröstlöshet, hvari det ofta är
slafvars lott att nedsjunka. Jag var ensam och ötvergifven
inom ett stenfängelses murar, öfverlämnad åt lifslångt elände.
Jag hade hoppats och väntat mycket i månadetal förut, men
mina förhoppningar och förväntningar voro nu förbleknade
och tillintetgjorda. Det fruktade slaflifvet i Georgia, Lousiana
och Alabama — hvarifrån flykt var nästan omöjlig — stirrade
mig nu i min enslighet i ansiktet. Möjligheten att någonsin
blifva någonting annat än en usel slaf, en maskin blott i en
ägares händer hade nu flytt och tycktes flydd för alltid. Ett
lif af lefvande död, uppfyldt af bomullsfältets och sockei plan-
tagens otaliga fasor, tycktes blifva min dom. De afgrundsan-
dar som rusade till fängelset, da vi först sattes dit, foi Isatte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
