Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Den svarte mannen i Hvita huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 21 (i —
icke var alldeles nöjd med hans åsikter, var jag så nöjd med
honom själf och krigets uppfostrande tendens, attjag beslöt fort-
sätta med rekryteringsarbetet.
Den 1 januari 1863 var en minnesvärd dag i den ameri-
kanska frihetens och civilisationens framåtskridande. Den var
vändpunkten i striden mellan frihet och slafveri. En dödsstöt
mättades mot slafägarbellionen. Dittills hade förhundsregeringen
varit mer än tolerant mot denna kvarlefva af barbari. Och
den hade förkunnat världen, att huru kriget för unionen
än slutade, skulle ingen förändring ske i förhållandet mellan
husbonde och slaf. På denna slafverivänliga grundval hade
kriget förts under mer än två år. Det hade icke varit ett eröfrings-
krig, utan snarare ett försoningskrig.
Och nu på denna dag, den 1 januari 1863, kom den form-
liga och högtidliga förklaringen, att hädanefter skulle regeringen
befinna sig på slafemancipationens sida. Denna proklamation
förändrade allt. En sådan proklamation måste vara slutet på
alla kompromisser med slafveriet — en förklaring att kriget från
den stunden skulle föras efter en ny grundsats, med ett nytt
syfte. Den skulle vara en full och tydlig försäkran, att rege-
ringen hvarken skulle leka eller tåla leka med sig längre. Men
skulle den komma? På tviflets sida sades, att herr Lincolns
godhjärtade natur kunde komma honom att tveka i sista ögon-
blicket; att fru Lincoln, som härstammade från en gammal slaf-
ägarfamilj, skulle intala honom att uppskjuta och gifva slaf-
ägarne ett nytt tillfälle. Hvarje ögonblicks väntan afkylde vå-
ra förhoppningar och stärkte våra farhågor. En kedja af bud-
bärare var utställd mellan telegrafstationen och plattformen i
Tremont Temple.
Vi väntade och lyssnade efter en åskvigg från skyn, som
skulle sönderslita fyra millioner slafvars fjättrar; vi så att säga
vakade vid stjärnornas dunkla sken i förbidan på gryningen
af en ny dag; vi längtade efter svaret på århundradens ån-
gestfulla böner. Ihågkommande de bundna och bundna
vid dem, ville vi förena oss i frihetsropet och de befriades
lofsång.
Klockan blef åtta, nio, tio, och ännu intet ord. En tyd-
lig skugga tycktes falla öfver den väntande mängden, som talar-
nes förtröstansfulla yttranden förgäfves sökte skingra. Ändtli-
gen, då tålamodet nästan var uttömdt och oron började öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
