Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ukraina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SL A VERN A.
som en av Europas yngsta, har den i själva verket djupa rötter i östra
Europa. Vi få nämligen icke glömma, att det äldsta ryska (rusiska)
riket till sitt väsen var ukrainskt. Kiev var på Vladimir Monomachs
tid (omkring år 1100) genom sina västerländska förbindelser en verklig
kulturhärd i östern, och i det berömda Igorkvädet (från slutet av
samma århundrade) möter oss en fläkt både av den skandinaviska
käm-pasagan och av medeltidens ridderliga känsloliv med en varm
landskapskolorit, totalt främmande för Moskvas torra bysantiska ortodoxi.
Men de ’politiska förhållandena blevo efter Kievs förstöring
ogynnsamma för den inhemska kulturen. De övre samhällslagren poloniserades,
och de lägre försjönko i okunnighet. Meletij Smotritslrij (1578—1633),
författaren av den första östslaviska språkläran, beklagade i sin
religiösa stridsskrift »Thränos» (gråt) Ukrainas »hemlösa barn».
Under det att den ukrainska nationaliteten politiskt bevarade sig
i det fria kosackväsendet, fick dess kulturella existensberättigande
tidigt ett vackert uttryck i de brödraskap, bratstva, som verkade för
skolväsen, folkbildning m. m. Samtidigt anlades ock de första
tryckerierna (i Lemberg 1585 och i Kiev 1614), som dock snart stängdes av
jesuiterna. Kiev förblev genom sin av Peter Mohyla (d. 1646)
grundade klosterskola och akademi en ukrainsk bildningshärd, och därifrån
utgingo de män, som förberedde Rysslands andliga omdaning genom
Peter den store (Stefan Javorskij, Feofan Prokopovic m. fi.). Flera
hetmaner, t. ex. Mazepa, voro verkliga kulturfrämjare och själva
poetiskt begåvade. På 1700-talet tog sig det ukrainska själslivet uttryck
i dumy (ballader) och vertepy (julkrubbspel), och den världsliga
dramatiken förbereddes genom interludier och intermedier. Från Ukraina
har Ryssland fått så märkliga författare som Bogdanovie, Kapnist,
Rylejev, den store Gogol och Korolenko.
När det nittonde århundradet inbröt, hade man i Ukraina intet att
bygga på utom folkpoetiska och kosackiska traditioner, och själva
litteraturspråket hade råkat i förfall. Där fanns ingen jordmån för
romantik eller byronsk »världssmärta», och poesien fick en social
tendens på realistisk grund. Skaparen av den nya vitterheten blev Ivan
Petrovic Kotljarevskyj (1769—1838) i Poltava, den stad, där det
ukrainska elementet är starkast, och det är väl något i världslitteraturen
exempellöst, att han genom en burlesk travesti kunde skapa ett
epokgörande nationalepos: Virgils Æneid i Blumauers stil överflyttad på
ukrainska förhållanden. Under det skämtsamma skalet döljer sig
emellertid en kärna av djupt allvar med skarp protest mot det nationella
förtrycket, och det hela ger en förträfflig kulturbild av de dåtida
ukrai-narna med deras sedvänjor, klädedräkter, nationallyten m. m. Språket
är mästerligt, den grova humorn blir aldrig slipprig eller banal, och
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
