utseende var så vanställt, att när Pilatus hade honom ut för folket, törnekrönt, sargad och blödande, utropade han full av medömkan: Se människan! Aldrig har man förr och aldrig har man sedermera med sådan häpnad kunnat utropa orden: Se människan. När han strax därpå, såsom en missdådare, bespottad och blödande hängde på korsets trä, visserligen var hans utseende då vanställt. Skulle Guds enfödde son se så ut, han som var Messias, himmelrikets konung? Icke var det underligt, att många — ja att själva lärjungarna — häpnade, när de skulle tro, att denne såsom missdådare korsfäste man var Messias, Guds son. Därför säger ock Paulus, att predikan om den korsfäste Kristus var för judarna en anstöt och för grekerna en galenskap (1 Kor. 1). 26. När Jesus en gång talade om sitt lidande, så var det många av lärjungarna, som gingo till rygga och vandrade inte mer med honom (Joh. 6:66). De hade dittills haft ett slags tro, hade därför följt honom på hans vandringar. Men under denna tro låg hemligen den tanken, att han skulle varda en stor konung på jorden, och att de, som hade följt honom, skulle varda stora och upphöjda män i hans rike. När de hörde, att han skulle lida och dö, så led deras tro skeppsbrott; de häpnade och drogo sig tillbaka. Då frågade Herren de tolv: Icke viljen I ock gå bort? Då svarade Petrus: Herre, till vem skola vi gå ? Du har eviga livets ord, och vi tro och hava förnummit, att du är Kristus, levande Guds son (v. 67 f.). De höllo alltså ännu ut. Vid den sista måltiden lovade de honom trohet intill döden. Men när det kom till stycket, när de redan sågo honom i händerna på en skara beväpnade fiender, häpnade