även de, ryggade tillbaka och flydde. Ja, Petrus förnekade honom och lade en ed därtill. 27. Tänk dig en stor och mäktig kejsare, vilken genom folkupplopp störtas från sin tron. Gripen av det rasande folket piskas och misshandlas han; hans kläder sönderrivas, under hån och tjut föres han genom gatorna, blödande, trasig, ja kanske naken. Vilken vanställning! Men vad vore dock detta i jämförelse med det som vederfors Guds enfödde son, Herren av himmelen, ärans konung? Tänk dig honom, genom vilken himmel och jord en gång skapades, vars lov otaliga änglaskaror sjöngo, tänk dig honom, som en gång skall komma igen i himmelskt majestät för att å Guds vägnar döma hela jordens krets, tänk dig honom ledd ut till den allmänna avrättningsplatsen utanför Jerusalem, bärande en krona av törnen, blodig över hela sin kropp, nedtyngd under bördan av det kors, vid vilket han skulle fästas, omgiven av en rasande folkhop, som jublar däröver, att nu äntligen Guds straff träffat den missdådaren! Kan någonting jämföras med detta skådespel? Nej, ingenting. 28. Men bladet vände sig. Fiendernas jubel vändes i förtvivlan och lärjungarnas sorg i glädje, alldeles såsom Herren hade förutsagt. På tredje dagen stod han upp, och när han uppenbarade sig för dem, så förmådde de icke tro — och det för glädjes skull, såsom Lukas säger (Luk. 24:41). Man tänke sig, vilka dagar som nu följde för dem! Hade deras sorg, såsom Herren förutsagt, varit lik en barnaföderskas vånda före barnets födelse, så var deras fröjd lik den fröjd, som hon förnimmer, när barnet är fött — en fröjd, som gör, att hon icke vidare kommer ihåg sin bedrövelse (Joh. 16:21). Strax levde deras tro