husfolk bliva hennes fiender (Matt. 10:34). Är det icke underligt ? Det ser ut, som om människorna icke ville bliva frälsta. 45. Ingenting kan tydligare vittna om det förskräckliga djupet av människans fall än det, att hon sålunda rent av strider mot sin egen frälsning. Till den grad fången har hon blivit i synden, att hon älskar henne och vill ostörd förbliva i henne. Därav kommer hennes fiendskap mot Guds ord. Ty detta ord kan icke lämna henne att ostörd förgås i sin synd. Det är, såsom rådde mellan denna världens barn en tyst överenskommelse att icke störa varandra i synden. När därför Guds ord kommer, så ljuder det icke för dem såsom ett glatt och gott budskap, vilket de skynda att anamma, såsom en drunknande hastigt griper räddningslinan. Nej, utan de resa sig i fiendskap däremot, kalla det galenskap, villfarelser o. d. Ty att så förbliva ostörda i synden, det värdera de mer än att varda frälsta från henne. Emedan de älska synden, så kunna de icke finna någon salighet uti att varda frälsta från henne. Men att bliva i henne, det bringar dem njutning och glädje. Därför måste evangelii predikanter alltjämt klagande ropa: Herre, vem tror vår predikan? Ja, understundom kunna de vara färdiga att lämna hela arbetet. Om av tusen, som höra, tio tro och varda frälsta, så måste man räkna det som något stort. 46. Och Herrens arm — för vem varder den uppenbarad? frågar profeten vidare. I sin utläggning av denna vers tyder Luther uttrycket: Herrens arm om Kristus. ”Han (nämligen Kristus) är Herrens arm och högra hand, genom vilken Gud har gjort och gör allt med makt.” Utan tvivel syftar ock profeten just på detta. När Jesus gick