har den, som skall döma honom; det ord, som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen (Joh. 12: 48). När Jesus stod till rätta inför rådet, sade han till sina föraktare: Härefter skolen I få se människans Son sitta på kraftens högra sida och komma i himmelens skyar (Matt. 26:64). Ve alla föraktare på den dagen! Medan de trotsa, äro hurtiga och tappra i sina synder, nalkas den dagen i all tysthet, och till slut skall den komma såsom en snara över alla dem, som bo på jorden (Luk. 21: 35). Låten varna eder, I försmädare! På den dagen skall det vara lyckligare att höra till de föraktade an till de föraktare. 65. Av människor var han övergiven. De som skulle hava framför alla andra anammat honom, de föraktade honom; de som skulle hava med lag och rätt skyddat honom mot övervåld, de lämnade honom i sticket — ja, de voro just de, som icke allenast allra mest hatade honom, utan ock eggade folket till hat. När de under hans jorde-liv någon gång följde honom, så skedde det för att fresta honom eller för att finna något, varför de kunde anklaga honom, eller varigenom de kunde göra honom misstänkt ibland folket. De lade försåt för honom, säger evangelisten (Luk. 11: 54). Översteprästerna och de äldsta voro ock de, som på långfredagen intalade folket, att de skulle begära Barrabas lös men korsfästa Jesus (Matt. 27:20). Ja, övergiven var han i sanning. Endast fattigt och simpelt folk följde honom, några fattiga syndare, några spetälska, halta och blinda, som han hade botat och hjälpt. Men den som endast har sådant sällskap, om honom säger man med rätta: ”0, huru övergiven är han icke! Ingen, som kunde hjälpa honom, frågar det ringaste efter honom,”