66. Men icke allenast av de ogudaktiga var Jesus övergiven. Nej, i den sista kampen övergavs han även av sina egna lärjungar, vilka dittills hade följt honom, ja lovat honom trohet allt intill döden. När han i Getsemane var bedrövad intill döden, svettades blod och kämpade med Gud i bön och tårar, då somnade de. Ja, ehuru han väckte dem en gång och med innerligaste ömhet bad dem att vaka, så somnade de igen. De förmådde icke vaka med honom en stund. När han sedan vart gripen, så övergåvo de honom alla och flydde (Mark. 14: 50). Petrus följde honom väl ännu men på avstånd, och när han var kommen in i översteprästens palats, så förnekade han honom trenne gånger, ja, svor och förbannade sig därpå, att han inte kände honom. Efter att tre år hava vandrat med honom, hört hans predikan och sett hans verk, samt därav förstått att han var Kristus, levande Guds son (Matt. 16: 16), var han nu färdig att förbanna sig därpå, att han icke kände honom! 67. Sannerligen: har det funnits någon, om vilken man med rätt kunnat säga, att han varit av människor övergiven, så har det varit Jesus, han som ännu aldrig övergivit eller svikit någon, som velat vara hans. Aldrig såg någon människas sak så förlorad ut som Jesu sak, då han stod där, övergiven av alla, hudflängd och bespottad, ett föremål för alla sina fienders triumferande hån? Tänk, när han sedan hängde på korset och fienderna gingo runt omkring och sade: Är han Israels konung, så stige han nu ned av korset, och vi vilja tro honom; han har tröstat på Gud, han hjälpe honom nu, om han frågar något efter honom: vackert slår han ned Guds tempel och bygger upp det på tre dagar o. s, v. Och detta medan hans lärjungar