Säger jag; ”av våra synder”, så angiver jag, att synderna voro just det, som genomborrade honom. Och bägge delarna äro ju sanna samt giva i grunden samma mening. Det var våra synder, som tillfogade Jesus både hans inre själskval och hans yttre kroppssmärtor; det var våra synder, som voro orsaken till allt hans lidande, alla hans kval. 91. Hade världen icke varit syndig, när Jesus kom till henne, så hade han kommit till en värld, som varit honom lik, och då skulle han icke hava behövt lida. Hans hjärta hade då aldrig behövt känna någon smärta. Ingen skulle då heller hava rest sig emot honom och förföljt honom. Nej, i idel glädje och salighet skulle han då på denna jorden hava vandrat bland människor, som överallt älskat, prisat och hyllat honom, alldeles såsom det skall ske i himmelen en gång. Men nu skedde det icke så, nu kom han såsom Guds helige ned i en värld, full av synder, och då kunde han icke undgå lidande. Hans hjärta led av världens synd, såsom vi nu ofta sagt, och hans kropp måste utstå all möjlig misshandel till följd av världens ondska. Världen hatade honom, emedan han var den helige, och emedan han bar vittne om henne, att hennes verk voro onda (Joh. 7). Synden i världen var alltså orsaken till allt hans lidande. Aldrig har Guds barmhärtighet stigit djupare ned, och aldrig har människors ondska nått en förfärligare höjd än då, när Guds enfödde, älskade Son, syndares frälsare, livets furste, hängde på korsets träd. 92. För att lättare förstå denna sak, må vi taga en bild. Tänk dig en gudfruktig, troende kvinna, som vore gift med en ogudaktig man, t. ex. en förfallen drinkare. Tänk dig vidare, att denne man misshandlade henne, läte henne svälta och frysa, förbannade och smädade henne o. s. v.