Vad lidande i inre och yttre måtto skulle hon icke därigenom nödgas utstå! Vilka kval skulle det icke förorsaka henne att se sin mans förfall — den man, med vilken hon dock vore ett kött! När du hörde talas om denna kvinna, skulle du visserligen utropa: ”0, vilka kval hon måste utstå för sin mans synders skull”, eller: ”O, vilka kval hon måste lida av sin mans synder”. Evad du uttryckte dig på det ena eller det andra sättet, så kommer det på ett ut. I bägge fallen skulle du uttrycka, att det vore mannen, som med sina synder förorsakade och tillfogade henne hennes kval. Men om någon då ville säga dig: ”Det är Gud, som slår och misshandlar henne i hennes mans ställe”, så skulle du utan tvivel svara: ”Bort det, ty Gud är en rättfärdig Gud!” Sammalunda ansågo vi, säger profeten, att Jesus var straffad av Gud. Men nej, det var vi, som med våra synder genomborrade och sönderslogo honom. Våra synder voro utgångspunkten och källan och orsaken till allt hans lidande. Han var Guds helige och blev genom sin mandomsanammelse likasom ett kött med oss, som voro syndare. Därför måste han så mycket lida. 93. Men låtom oss anföra en annan bild. När människorna föllo i synd, så drabbades icke blott de själva utan även den oskyldiga skapelsen av förbannelse. Ja, en förskräcklig förbannelse var det, som träffade hela naturen. Allt, vad Gud hade skapat, var ett sammanhängande helt. Det var, så att säga, en kropp, och människan var hjärtat eller huvudet, d. v. s. den viktigaste lemmen av denna kropp. Såsom nu, om hjärtat eller huvudet skadas, hela kroppen måste lida, så gick det ock med skapelsen, när människan föll. När det ena rubbades, så verkade det även rubbande eller förstörande på det hela. Men all rubbning