ii o. Men på samma gång Jesus tillväxte och utvecklades i anseende till sin mänskliga person, uppfostrades han av Gud särskilt för det frälsareämbete, som han mottagit. Hela hans uppväxttid var en sådan uppfostringstid, och allt vad som vederfors honom, sedan han begynt sitt ämbetes verk, var en kedja av händelser, genom vilka han uppfostrades till den fidlkomliga lydnad, som skulle göra honom till en fullkomlig frälsningshövding. Men därpå hängde vår frid eller frälsning, att Jesus blev en fullkomlig frälsare. Till denna hans uppfostran hörde i all synnerhet lidandet, ty ingen skola är en sådan lydnadsskola som lidandet. m. Men, säger du, var icke Kristi lydnad dess förutan fullkomlig? Svar: låt oss bliva vid apostelns underbara ord: Han lärde lydnad av det, som han led, och när han vart fullkommen, vart han för alla dem, som lyda honom, en orsak till evig frälsning. Vi behöva ingen bättre förklaring. Varför skulle vi icke vara nöjda med Bibelns ord? För denna lydnads skull har ock Gud upphöjt Jesus och givit honom ett namn, som är över alla namn i himmelen och på jorden (Fil. 2:10). 112. När det gäller människor, är det visserligen ganska lätt att förstå lidandets betydelse för deras uppfostran. Var och en kristen måste genom lidande lära lydnad, och synnerligen måste de, som Gud utkorat till något framstående verk, uppfostras genom lidande. Sålunda uppfostrades profeterna, Johannes Döparen, Luther m. fl. Utan lidande hade de aldrig blivit, vad de voro. Den, som litet lidit, kan också litet uträtta. Den, som skall kunna något uträtta för Herrens sak, måste därtill göras beredd genom mycket lidande. Därför prisar ock Paulus lidandet sägan-