de: Vi berömma oss i lidandena, vetande att lidande verkar uthållighet, men uthålligheten beprövning, men bepröv-ningen hopp (Rom. 5). Ingen människa finner heller något besynnerligt i detta. 113. När det däremot gäller att tillämpa detsamma på Kristus, då vill man gärna rygga tillbaka och fråga: ”Var Kristus verkligen så fullkomligt lik oss, en så sann och verklig människa, att även han för sin uppfostran behövde lidande ? Är det icke för syndens skull, som människor behöva uppfostras på den vägen? Och Kristus var ju utan synd.” Men låt du alla sådana funderingar fara och bliv enfaldigt vid apostelns ord. Vad som vederfarits helgonen i smått, det har vederfarits deras Mästare i stort. Och med allt erkännande av den väsentliga skillnaden mellan honom såsom syndfri och dem såsom syndiga står dock i anseende till arten och beskaffenheten och betydelsen en väsentlig likhet kvar mellan hans och deras lidande. Annars måste vi förkasta apostelns ord: Han har av det, som han led, lärt lydnad. Kristus måste såsom människa och syndiga människors frälsare fullkomnas genom lidande — genom att fullkomligt sänka sig ned i det lidande, som av synden kom. Hade det kunnat ske utan lidande, så hade han visserligen icke lidit. Men nu kunde det icke annorlunda ske. Varför — varför? Ja, därom kunna vi hava aningar och bilder, men fullt förstå det skola vi icke, förrän vi se det i evighetens ljus. Under tiden bliva vi vid Herrens ord om saken. Det är alltid tryggast. 114. Emedan Kristus lidit, själv frestad, kan han hjälpa dem, som frestas, säger aposteln (Hebr. 2: 18). Där höra vi det igen. Likasom den, som skall hjälpa en annan i nöd, gör det bättre, om han själv varit i samma nöd,