142. Huru allvarlig denna sak är, det kunna vi se i synnerhet av Pauli brev till Galaterna. Om de troende där, som hade vänt sig ifrån evangelium för att genom sina egna gärningar rättfärdigas, säger aposteln: I haven mist Kristus, alle I, som viljen rättfärdigas genom lagen, I haven fallit från nåden, Kristus är eder intet nyttig o. s. v. (Gal. 5:2 f.). Sådant hade säkert Glaterna icke tänkt Tvärtom hade de trott, att icke allenast den allra oskyldigaste utan ock den allra nödvändigaste sak var å färde. ”Det gäller ju bara att lyda Guds uttryckliga befallning”, lära nog de falska lärarna hava sagt; ”och det kan väl icke vara farligt; tvärtom lärer det väl vara med allra högsta fara förenat att icke lyda utan överträda.” Vem har under så gudliga ord kunnat ana oråd ? Och dock var intet annat å färde än att mista Kristus, falla från nåden, ja rent av bortkasta Guds nåd, såsom han annorstädes säger: Jag bortkastar icke Guds nåd, ty om rättfärdigheten kommer av lagen, så är Kristus fåfängt död (Gal. 2:21). 143. I denna sak duger det förvisso icke att döma efter eget tycke. O, min vän, huru är det med dig? Tror du på Kristus? Är han din frid, ditt liv, ditt allt? Eller far du ännu efter att upprätta din egen rättfärdighet? Utan tvivel äro de nu för tiden många, som slutit sig till de kristna, deltaga i deras gudstjänster, deras böner, deras verksamhet samt tro sig för den skull vara kristna men hava aldrig blivit i sanning omvända, pånyttfödda, rättfärdigade. Hela deras gudaktighet är intet annat än egenrättfärdighet. Och de gå vilse. De tro, att de äro på väg till himmelen, men de äro ovisa jungfrur, som hava lampor men ingen olja, d. ä. som hava allt yttre lika med de rätta kristna men