rodes, Petrus och Paulus åt den romerske kejsaren till att halshuggas eller korsfästas. Utan Guds tillstädjelse och ledning hade den romerske kejsarens ondska, trots hans stora makt, icke kunnat träffa apostlarna, men nu lät Gud hans ondska träffa dem. 154. Sådant är nu ganska lätt att förstå, och det innehåller en väldig tröst för alla Guds barn, vilka måste för Jesu namns skull något lida. Även giva dessa förhållanden oss en ganska klar föreställning om profetens mening, när han säger: Gud lät vår missgärning träffa Kristus; han överlämnade honom i fiendernas våld och lät deras ondska utgjuta sig över honom till att pina, korsfästa och döda honom. Därom sade Herren till Pilatus: Du hade ingen makt över mig, vore hon dig icke given ovanefter (Joh. 19: o). 155. Att denna tolkning av profetens ord, såväl i anseende till ordens egen egentliga betydelse som det närmaste sammanhanget, är den enklaste och naturligaste, det lider intet tvivel. Dock hålla vi det icke för alldeles omöjligt, att denna vers kan återgivas även på det sätt, som skett i den hos oss vanliga bibelöversättningen: Herren kastade allas våra synder på honom. Därför skulle vi anse oss hava för hastigt överfarit profetens ord, därest vi icke taga någon hänsyn till denna översättning. Ty förutom det att den, såsom vi sagt, icke är alldeles omöjlig, innehåller den något, som i och för sig är en härlig sanning — en sanning, i vilken det ligger ett helt hav av tröst och hugsvalelse för arma syndare. Men det spara vi till nästa betraktelse.