syndare för att hjälpa och upprätta dem från deras elände, såsom Simeon om Jesusbarnet sjöng: Denne är satt till en uppståndelse för många i Israel (Luk. 2). Allt detta fram-höllo vi i åttonde betraktelsen och upprepa det därför icke här. 157. Om vi nu med detta sammanställa, vad här enligt den nämnda översättningen skulle stå: Herren kastade allas våra synder på honom, så innebär det, att Gud givit Sonen det ämbetet att åtaga sig syndare och frälsa dem. Fadern har pålagt och Sonen har påtagit sig hela den i synd fallna världen. Det stämmer ju väl överens. När Gud sände sin Son i världen — låtom oss tala på mänskligt sätt — sade han till honom: ”Världen har fallit i synd, och jag vill icke, att hon skall förgås. Jag älskar henne; jag måste frälsa henne, och du skall utföra det verket åt mig. Bliv människa, stig ned i ringhet, fräls henne åt mig. Jag kastar på dig all hennes synd och nöd.” Ingenting är lättare att förstå än ett sådant uttryck. I samma bemärkelse begagnar aposteln samma uttryckssätt, när han säger: Alla edra omsorger kasten på Herren, ty han har omsorg om eder (1 Petr. 5:7), d. ä. ”låten Herren taga hand om eder och alla edra omsorger; låten honom bära det allt, överlämnen eder helt åt honom, att han må hjälpa eder”. 158. För att fatta saken tydligare, låtom oss här använda en bild. Tänk dig en fader, som har en son på främmande ort, om vilken han får höra, att han befinner sig i en mycket nödställd belägenhet, ja, att han kanske förfallit i synd och brott. Tänk dig vidare, att fadern på samma ort har en god vän. Vad gör han då? Han skriver till denne vän, omtalar för honom sonens fall och nöd, utgjuter för honom sitt hjärtas djupa bekymmer och säger: ”Ack, om 8. — Smärtornas man.