serligen med fullkomligt förtroende och tillit vända oss till Jesus. Att ändå fortfarande tvivla, det är att icke allenast tvivla på hans kärlek till oss utan ock på hans lydnad för sin Fader. Och tänk, huru förskräckligt att tvivla därpå! Herren säger själv: Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut; ty jag är icke kommen i världen, på det att jag skall göra min vilja, utan på det att jag skall göra hans vilja, som har sänt mig, och hans vilja är, att jag icke skall tappa bort något av allt det, som han har givit mig (Joh. 6: 37). Liksom ville han säga: ”Kunnen I icke hava det förtroendet till mig, att jag för min egen skull vill mottaga syndare, som komma till mig, utan fruktan, att jag för deras ovärdighets skull skall tröttna och stöta bort dem, så haven åtminstone det förtroendet till mig, att jag för min Faders skull och av lydnad för hans bud skall mottaga och frälsa dem. Ty även om jag icke ville det, så vill dock han det, och jag är kommen i världen just för att göra min Faders vilja, och icke min egen.” 161. Detta säger dock icke Herren så, som ville han ingiva någon människa den meningen, att hans vilja är någon annan än Faderns. Nej, här gäller hans ord: Jag och Fadern äro ett (Joh. 10: 16). I en av Davids psalmer säger Messias om sig: Se, jag kommer, i boken är skrivet om mig: din vilja, min Gud, gör jag gärna (Ps. 40). Det var alltså icke med någon slags ovillighet han åtog sig det ämbete, som Fadern gav honom, icke med ovillighet han steg ned i världen och tog på sig dess syndanöd. När Fadern gav honom detta ämbete, så svarade han icke: ”Kan du icke låta mig slippa? Kan du icke sända någon annan? Kan du icke hellre låta det släktet förgås än utsätta mig för sådan förnedring och sådant lidande?” Nej, gärna, oändligt